Etiketter
Flyttågren, kjosken i Tjuvkil, nostalgi, pensionärsfunderingar
Jag vaknar ganska tidigt av mig själv numera. Riktigt pensionärstidigt, fastän jag ännu inte är pensionär på riktigt. Har liksom bara börjat nosa på möjligheten att inte vänta så länge till på det livet. Numer verkar det där med livet som pensionär fungera annorlunda än förr för väldigt många. De pensionerar sig och sedan konsultar de, coachar, hoppar in på vikariat eller jobbar extra. På egna villkor och när de har lust. Eller för all del för att pensionen blev så mager och mer kulor behöver flyta in.
Mitt huvud är som vanligt fullt av planer. Jag ser inte framför mig en stilla tillvaro där varje dag är den andra lik. Det har mina dagar hittills sällan varit, så varför skulle jag vilja leva annorlunda när jag har full frihet att forma mina dagar utan de fasta ramar som ett jobb tvingar på mig?
Imorse slog jag upp ögonen strax före åtta. Hunden krävde morgonkramar medan dagen utanför de tunna fördragna gardinerna med lagom sommarfladder avslöjade en sådan där typiskt inställsam, nästan vindstilla sommardag som bara Tjörn förmår ordna fram.

Snabbt får jag i mig frukost och hastar upp till badrumsbalkongen för en stund i morgonsolen och där slår det mig med full kraft att de här stunderna har ett väldigt nära förestående slut. Jag håller andan en stund. Känner efter. Lyssnar på Lena PH: s sommarprat om just ingenting men med hög igenkänningsfaktor och kommer fram till – igen – att det ändå är som det skall. För hur många förmiddagar varje sommar har jag kunnat sitta här?

Vi åker ju härifrån när möjligheten till det är som störst! Hur många är istället dagarna när jag kurar inomhus medan vinden viner och regnet piskar? Förvisso ganska mysigt det också, men ett mys mindre kopplat till en specifik plats.
Jag är inte ledsen över att flytta, bara stundtals lite vemodig. Men det är en bra känsla för den betyder att vi har haft det bra här; att vi inte flyttar från något vi vill bort ifrån, utan till något som förhoppningsvis skall passa våra behov nu bättre. Förändring är bra när den får vara självvald. Då kan den bjuda på både spänning, förväntan, lite skräckblandad förtjusning och till och med lite krydda i tillvaron. När tvivlet griper tag om mig, åker jag till Tjuvkil. Där blir jag faktiskt glad varje gång. Arbetet på radhusen ser ut att ha stått mer eller mindre stilla sedan vi var här sist.

Men i den lilla småbåtshamnen råder sommar. Vinden knäpper i segelmasterna,
vid badbryggan har badföreningens medlemmar picnic i medhavda campingstolar och i ”kjosken” köper jag en lakridsstrut.

Jag får barndomsvibbar här. Slitna träskor mot grusig vägren, sommarlov och dagens femte glass (nejdå, jag nöjer mig med högst en om dagen numer). Stämningen är lite sömning, ett förr i tiden som stannat kvar. Jag hoppas att det får förbli så, lite skevt, en aning avskavt och inte alls tillrättalagt. En buss med gles tidtabell och ett frivilligt flit som håller bodarna upprätta. Med tanke på hur mycket som nu byggs på Tjuvkils ängar, är förstås risken stor att vägen breddas och asfalten slätas ut, men jag skulle vilja kulturminnesmärka hela klabbet. Jag vill ta mina besökande småtroll i handen och traska ner till kjosken och köpa glass. Den skall vi äta vid ett av de uppställda borden under ett GB-parasoll medan vi tittar på vattenglitter och guppande småbåtar. Jag bestämmer att havet känns mer tillgängligt här än nedanför björnbärssnåren vid huset på ön.






Det är inte vackrare, kanske till och med tvärtom, men på något sätt känns det snällare, mer tillåtande och mer allmänt än vid vår vrakvik, där bryggorna trots allt är någons privata.
Och Tjuvkil är definitivt riktigt charmigt! Tror jag tänker bli en sådan där riktig bevarandepensionär som far runt med namninsamlingslistor i högsta hugg! Att jag själv utnyttjar förnyelsen på ängen och armbågar mig på plats i den lilla idyllen tänker jag inte låta bekomma mig alls.
Så det så.