Jag är hemma nu och sällan har det känts så fantastiskt skönt som just denna gång. Det är inte jätteroligt just nu. Mitt uppdrag har inte blivit vad jag hoppats på och det är både märkligt och förvånande på samma gång. Desto mer fantastiskt då att komma hem till mitt västkustska viste, ta en tur ner till vår lilla hamn och andas hav och stillhet och känna hur livsandarna vaknar igen.

Hösten rusar på och jag börjar dessbättre se slutet på mitt småländska uppdrag. Bilresorna är många och nu är hösten så sen att det så gott som undantagslöst handlar om mörkerkörning när jag sätter mig bakom ratten. Det är betydligt tuffare än under tidig höst och jag börjar bli sliten just på grund av resorna. L och hund har nött asfalt på autobahn och autorouter med en ny bil, som skall bo i murvelhusets garage, medan jag jobbar vidare i några veckor till. De är på plats i murvelhuset och jag är inte så lite avundsjuk på dem.

Jag har längtat hem rejält nu de senaste dagarna; till såväl mitt tjuvkilska hemma som till mitt franska och jag längtar efter mitt vanliga, vardagliga sammanhang. Jag vill sitta vid mitt köksfönster och betrakta livet i bostadsrättsföreningen utanför.

Jag vill dra på mig mina merylbrallor och fortsätta med mina diy-projekt i våra franska hoods och puttra vidare med modersmålsuppdragen med Kennari.

Istället skall jag de närmaste veckorna avrunda ännu ett uppdrag som hyrrektor och jag räknar dagarna. Jag har ändå, trots en tuff jobbhöst, upptäckt en tjusning med hösten som jag i yngre år aldrig upplevde. September är ljuvlig i både Sverige och i Occitanie.

Oktober är sprakande vacker men när vi kliver in i november, kopplar mörkret ett stadigt grepp om mig och jag blir stundtals lika dyster som det grådaskiga vädret.

Imorse styrde jag alltså västerut igen, till ett tomt radhus. Jag skall i helgen dra fram adventspyntet och förbereda för novent! Jag har bestämt att lördag 15 november skall få bli starten på detta ljuvliga,
relativt nya påfund. Det lilla radhuset skall få tindra och omfamna mig, L och hund under de kommande helgerna fram tills att det är dags att säga hejdå till de småländska skogarna – för den här gången eller för gott skall jag kanske låta var osagt!
Det är trots allt tredje gången jag hamnat just här i växjötrakten, med uppdrag som hamnat där alldeles oberoende av varandra. Jag är inställd på ett nytt uppdrag i vår igen men hoppas på att kunna hålla mig närmare hemma nästa gång.

Men först skall jag ha en rejäl fransk dos! Jag bläddrar bakåt genom åren i bloggen och drömmer mig bort till ett oftast januarikyligt Murviel, där himlen är intensivt languedocblå och där solen är välgörande varm intill söderväggen vid murvelhusets entré.

Hundpromenader längs med stranden och luncher al fresco invid en kajkant eller utflykter till ställen som sommartid bjuder på alltför, mycket trängsel för att locka till besök är annat som dyker upp.

Off season turistar vi mellan fixarvarven. Det är fint att tänka på de dagar när min tillfälliga Smålandsvardag känns extra tung. Jag bidar min tid. Räknar dagarna. Men det är många som jag kommer att sakna, för det är ändå en ynnest att få möjlighet att lära känna så många engagerade, fantastiska och fina kolleger kors och tvärs i vårt avlånga land.

Men först en ensam helg hemma innan resterande 6 uppdragsveckor skall betas av. Jag skall fylla helgen med må-bra-aktiviteter. Det finns gott om sådana att välja på. Som till exempel att förbereda för novent…