… funderar jag över denna rastlöshet som kommer över mig när jag får tid tillsammans med mig själv. Är jag rädd för att möta den jag är? Att jag inte skall gilla den jag möter?

Nejdå, så illa är det inte. Men med ett minst sagt hektiskt halvår – eller snarare år – har jag liksom tappat förmågan att bara göra ingenting.

Jag hinner visserligen reflektera. Hinner sticka. Hinner ramla över en film där allt är väldigt bekant och inse att det är en filmatisering av en böckerna jag läste på ljuvliga karibiska stränder förra vintern.

Filmen tar mig tillbaka, får mig att längta, inte bara efter småttingarna, utan också efter den där kravlösa tillvaron långt borta från allting. Till Saint Martin och mocktails på stranden och till att göra just ingenting alls matnyttigt.

Det skulle jag kunna ägna mig åt nu också men mellan öronen fladdrar tankarna, planerna, projekten som jag vill sätta i verket. Jag far runt och fixar i huset, som på alla sätt är mitt happy place. På kvällarna har jag stickat färdigt en barntröja, nästan.

Tvättkorgen är tom, renfjället (svärsonens benämning på berget av ren tvätt) är bestiget och undanstuvat, allt medan det sydfranska regnet aldrig vill sluta regna. Så här mycket regn dagar i sträck tror jag inte jag har upplevt härnere tidigare. Stora mängder regn på kort tid och med efterföljande översvämningar, absolut, men att solen lyst med sin frånvaro helt och hållet i så många dagar känns ovant.
Två natt-/kvällskörningar ToR Barcelona klämdes in just när ovädret drog in med full kraft…

Det gick över förväntan – märkligt vad kroppen mäktar med när den bestämmer sig för det och när passagerarna är värdefulla bortom allt förstånd. Att vi var två chaufförer, åtminstone ena vägen hjälpte förstås också.

Idag tog jag och L tjuren vid hornen och traskade upp till banken för att få ordning på vårt bankkonto. För ett år sedan gick vi dit för att fixa ett nytt Carte Bleue till mig. Det skulle de ordna snabbt, sa de. Och visst gick det rimligt snabbt men det var inte jag som fick ett nytt kort, utan L. Det skickades till vår svenska adress, trots att de sagt att vi kunde hämta det på kontoret några dagar senare. Inte många rätt där, inte. Vi har klarat oss med ett kort men nu är ett beställt också till mig. Det går inte att skicka till Sverige; det måste hämtas personligen på bankkontoret. En typiskt fransk axelryckning och ett snett, lätt generat leende blev den trevlige bankkillens svar på vår fråga varför det inte längre går att skicka det till Sverige. Sedan ordnade vi med vår internetbank, som plötsligt för ett tag sedan inte längre ville släppa in någon av oss. Vi tror att det löst sig nu. Drygt en och en halv timme tog besöket, som i vår svenska bank hade lösts online med några knapptryckningar. Men det gör ingenting. Vi hade inte bråttom.

Dessutom – c’est normal !

Tre ynka januaridagar återstår innan det är dags att vända norrut igen.

Där väntar ett nytt uppdrag, enligt uppgift mer snö men också de där efterlängtade småttingarna. Jag påminner mig om att det är en fin längtan att ha, eftersom den med jämna mellanrum ju kan stillas.