Det är dags att skriva något om alla de spännande kontakter som knutits sedan den marsdag då vi blev deltidsmurvielbor. Det finns, har jag konstaterat, en oerhörd styrka i drömmen om ett eget inmutat litet hörn av Frankrike och mitt i drömmandet och i realiserandet av sagda drömmar, söker vi oss till varandra, vi drömmare, som insekter till ljuset i mörkret.

Varje gång jag hittills flugit från lilla flygplatsen i Beziers efter avslutad vistelse i Murviel, har jag träffat på någon jag hunnit lära känna och de har i sin tur presenterat mig för andra svenskar som hittat sin plats därnere och på så sätt får vi koll på varandra och knyter kontakter som visat sig bli värdefulla på så många olika sätt. Det blir ett slags nätverkande där vi inte bara tipsar om hantverkare och fina vingårdar, utan också utbyter idéer, inspirerar och sår frön till framtida projekt av allehanda slag. Flera av dem jag mött och pratat med beskriver det som ett slags entreprenörsanda som föds ur en önskan om att hitta sätt att kunna tillbringa längre perioder åt gången i ett Languedoc som drabbar, lockar och drar. Det handlar om försörjning förstås, sätt att dryga ut kassan för underhåll av huset eller bara sätt att tillsammans utforska allt det franska.

Gemenskapen finns där per automatik och jag har nära vänner sedan tidigare där vi funnit varandra under liknande omständigheter och där engagemanget för det ena eller andra varit det inledande kittet.

Kurskamrater från studietiden med samma nördiga intresse för det studerade ämnet som jag, föräldrarna på dagiset vi startade själva när dagisplatser inte fanns att uppbringa under babyboomens åttiotal eller kollegerna från skolan vi var med och byggde upp för ett drygt decennium sedan; gemenskapen vi hittade var resultatet av att vi befann oss i samma situation, att vi tillsammans eller parallellt byggde upp något vi trodde på så starkt att hindren inte tilläts ta plats.

Häromkvällen ringde Y, som jag träffade på flygplatsen när jag var på väg hem från min septembervistelse. Då hade hon och hennes sambo varit nere och tittat på hus och Ewa från Franska hus introducerade oss. Vi pratade oss igenom flygresan upp och bytte kontaktuppgifter. Samtalet häromkvällen var för att berätta att nu hade de skrivit på för ett herrskapshus i en by inte långt från Murviel och en bit in i samtalet insåg jag att här sitter jag och ger goda råd för att jag faktiskt hunnit lära mig en del om hur det fungerar när man blivit med franskt hus. Igenkänningsfaktorn var hög när Y berättade om deras funderingar och planer kring såväl köpeprocessen som framtida renoveringsbehov och hur man kan skydda sig från kallduschar man helst vill undvika.

Yngsta dotter S har kallat frankrikeäventyret för ”mammas femtioårskris”. I samma andetag har hon också konstaterat att sådana femtioårskriser kan hon godta! Och kanske är det så det är för flera av oss; plötsligt har sista ungen lämnat boet och livet måste fyllas med något annat för att hålla vemodet stången. Så kommer insikten att det också innebär en frihet att pröva nya saker utan att behöva ta hänsyn till terminer och närhet till skolor. Det är då man lämnar villaidyllen för ett franskt hus och en ny plats att samla familj och vänner på!

Orkade du läsa ända hit, kära bloggläsare? Det tycker jag var beundransvärt, isåfall, för nu blev det visst tankeflax mitt i natten igen. Sov gott, hörrni!