Vår lilla by ligger alldeles där bergen börjar, skyddad av en kulle i ryggen och med milsvid utsikt från toppen av byn ut över vinfälten, som sträcker sig ända fram till havet. Vid riktigt klart väder ser vi Pyrenéerna. Jag glömmer den där utsikten ibland när jag boat in mig i vår trädgård, som jag visserligen tycker är alldeles fantastisk men den är inte bara så gott som fri från insyn utan också, som en konsekvens av det, fri från utsikt. Vill jag ha utsikt, är det badrumsfönstret eller lilla fönstret i övre hallen som gäller och framför dem tillbringas trots allt bara begränsad tid.

Utflykt stod på agendan idag, just för att få njuta av lite vyer. Målet var Lac du Salagou. Jag hade läst på i guideboken, blivit inspirerad av ett blogginlägg och kommit fram till att det nog skulle bli bra.

Så vi for iväg. Ut från Murviel, på småvägar genom lilla Puimisson, förbi Magalas, in en sväng i Faugeres, genom Laurens och upp till Bedarieux. Resan dit är alldeles galet vacker med kullar, blånande berg som avlöser varandra, dalar och snirklande, fast bra vägar. Cikadorna larmade så högt längs med vägen att de lyckades överrösta motorljudet och leta sig in till oss i bilen.

Från Bedarieux for vi vidare mot Clermont l’Hérault men svängde av vid sömniga, pittoreska Salasc, där hårnålskurvor med vidunderlig utsikt tog oss ner mot sjön. Många möten och bilar bakom gjorde dock fotografering omöjlig, till mitt stora förtret.

I Salasc låg en liten restaurang, som vi nog borde ha valt, för sedan var det tunnsått.

– Kanske finns det en nere vid vattnet, resonerade vi och jag såg framför mig något tavernaliknande med stråtak över. Lunch, ett dopp i sjön och sedan vidare, var planen.

Fast så blev det inte.

Sjön bör nog upplevas på avstånd en sådan här dag.

Inte en krusning på vattenytan, en hetta mitt på dagen som hunden blev så tagen av att vi fick skynda oss därifrån.

Visst fanns där en servering men den lockade inte nämnvärt. Plaststolar, coca cola-parasoll och så långt ifrån en pittoresk taverna du kan komma. Hur jag nu kunde förvänta mig att hitta en sådan – vi är ju trots allt inte i Grekland. Stränderna runt sjön är i övrigt nästan helt utan bebyggelse och att vandra runt sjön en fin vårdag eller på hösten är alldeles säkert en upplevelse av ett helt annat slag. Det är vackert och helt speciellt med den intensivt röda jorden.

Men nu for vi alltså vidare mot Clermont istället. Utan att ha badat och utan att ha ätit. Guideboken jag konsulterat avfärdade ganska rått något längre uppehåll i Clermont l’Hérault och det gjorde den ju rätt i. Fast klockan hade hunnit bli ett och numera vet jag att det inte är så alldeles enkelt att få någon lunch i sig efter klockan två, så vi stannade i byn i alla fall, hittade en restaurang och blev mätta. Gott var det också:

Vägen hem igen gick via Servian med en sväng inom Emmaus. Och vad hittade jag där, om inte mitt Garde Manger! Dammigt, lite termitätet här och där, med en nedsjunken bänkskiva på ena sidan, trasiga beslag och med bara en ruta kvar. Men det stod där och ropade på mig. Jag är vacker, egentligen, tycktes det vilja säga.

För min inre syn ser jag det renskrubbat och målat med äggoljetempera från Av Jord i en ljus nyans som stämmer bra med travertingolvet det skall stå på. Den existerande glasrutan skall jag plocka bort och istället skall vitrindörrarna få hönsnät. Gamla beslag får jag leta upp på en brocante så småningom.

Skåpet kommer på lördag. Jag kan nästan inte vänta.