Det är dallrande varmt på min blåsutbalkong när telefonen ringer och trädgårdsmästare B hörs i andra änden. Å nej, olivträdet har dött, hinner jag själviskt tänka innan han berättar sitt ärende. Pengarna vi förde över till honom med hjälp av vår slarvige bankman på SCB i Béziers har ännu inte nått honom och han är bekymrad. Det har gått över tre veckor och pengarna han räknat med finns inte på hans konto.

Det där med banken har inte fungerat något vidare. Jag har fått mitt Carte Bleu men det har inte L. Checkarna dröjer, liksom det vi behöver för att få igång internetbanken. Att Monsieur M inte lyckats föra över pengar känns lite småkymigt, så imorgon får det bli ett argt samtal till honom.

Jag tänker tillbaka på den där marsdagen när vi just fått nycklarna till murvelhuset och satt lyckliga på en uteservering mittemot bankkontoret i väntan på att klockan skulle bli dags för det bokade mötet med den vänlige fransosen.

Solen värmde och jag satt där och konstaterade att caféet låg i samma lokaler där jag tolv år tidigare köpt en duk med solrosor på till min mamma. Då låg där en tygaffär av gammalt snitt och Madame, som hjälpte oss välja, blev stormförtjust i lilla S, då sex år gammal.

Kan undra vad som hände med Madame och hennes vackra franska tyger? Och med affären?

Duken vi köpte, den kom i retur till mig för några år sedan, efter att den dömts ut som för brokig av mamma och ratats av dotter J.

Nu ligger den på min balkong och hjälper mig minnas Languedoc sommaren 2000 och då får den vara hur brokig den vill för jag tycker att den är alldeles fantastisk just för att den lyckas ta mig tillbaka till de stunder då jag mått som allra bäst.

Bra draghjälp får duken av lavendeln, oleandern och alla de späda kryddorna som sprider sin väldoft i den dallrande balkongvärmen. Om jag blundar är jag nästan där…

Dagen har varit full av sommar och fortfarande på kvällen var det för en liten stund sedan hela 20 grader. Inte så stor vädermässig skillnad längre mellan här och efterlängtade där. Om det inte vore för att jag jagats in av det där smygande kyliga som är så typiskt för svenska försommarkvällar.

Jag kollar väderwidgeten i högermarginalen och konstaterar att helt lika är det ju ändå inte. Långa ljumma utekvällar är kanske det jag drömmer om allra mest mitt i vintern och så här års fryser jag alltid mer än annars för ute sitter jag, tappert kämpande med filt runt benen en bra stund innan jag ger upp. Inför varje sommarsäsong har jag lyckats glömma att de där kvällarna när du bara motvilligt letar dig in bara för att du måste är så försvinnande få.

Jag vill gå in för att timmen är sen och nattsömn en nödvändighet och för att det kommer en likadan kväll nästa dag och nästa – så många på rad att det nästan blir tröttsamt. Det drömmer jag om på vintrarna. Fram till alldeles nyligen utspelade sig den drömmen på en ältaterrass i kvällssol omgiven av kaprifol från Särö och ett hav av bondsyren, kanske nyklippt gräs och tvätt som torkat ute men som blivit lite fuktig igen för att den glömts bort. Ljuvligt, förstås och som dröm vacker att ha…

Min otåliga natur låter sig dock sällan nöja och eftersom den svenska sommaren är så genuint opålitlig är jag ohemult nöjd med att ha ett murvelhus som väntar på oss. Och en murvelträdgård, där alla träden skänker en skugga jag kommer att vara tacksam över istället för att försöka undvika.

Nu stänger jag balkongdörren – det drar lite kallt – säger godnatt till nyinförskaffade lavendlar och plockar fram frankofil läsning istället. Balkongen låtsas vara lite fransk men för att lyckas får den allt anstränga sig lite mer. Vara lite kvällsvarmare, till exempel, så att kryddor och blommor kan låta sin väldoft leta sig in i lägenheten.

Det lär regna på murvelhusets gäster men med ljusning i sikte på onsdag:

Det vore för tråkigt om hela deras vistelse skulle regna bort, för även om både maten och vinet är lika gott oavsett väder, så är det ju något alldeles särskilt med det languedocska ljuset i fullt solsken.

Jag läser Hot Sun Cool Shadow och slås av hur hög igenkänningsfaktorn är. Visserligen tog bokens författare betydligt längre tid på sig än vad vi gjort och gjorde så som alla förstå-sig-påare säger att man skall göra; många års semestrar i samma område och åtskilliga rekognoceringsturer innan de till slut slog till men trots att det tog bokens författare sju år att gå från ord till handling, så var det just Languedoc som drömmen hela tiden handlade om. För oss var förälskelsen som sagt av det mer omedelbara slaget.

Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, att jag mådde så bra i trakten den där gången för 12 år sedan och kanske har det minnet spökat mer än vad jag själv förstått, för det var ett oerhört kärt återseende för min del när vi landade i Langudoc i flödande ljum oktobersol för ett drygt halvår sedan. Det var nära att resan blev inställd för bara dagar innan vi skulle åka lämnade L:s älskade pappa oss och vi var både ledsna och tilltufsade när resan påbörjades. Men vi for och det har vi inte ångrat. De där oktoberdagarna var välgörande på så många sätt och vårt sinnestillstånd möjligen en bidragande orsak till att känslorna fick styra när Huset charmade oss. Tomt, lite övergivet och med väggar som blivit vittne till både det ena och det andra, bjöd det på en sinnesstämning som stämde med den vi befann oss i då. Att det sedan var en del praktikaliteter som skulle ordnas var nog tur, så huvudena fick vara med på ett hörn också.

Putting a passion into words… skriver Murrills, is never easy. But in the case of the Languedoc, the land speaks for itself. Sedan fortsätter hon förundrat att ställa sig frågan varför så förhållandevis få känner till regionen eller varför no one seems to know exactly where it is. Det där sista har slagit också mig sedan vi blev med languedocskt hus. Att säga Languedoc räcker sällan. Möjligen hjälper det att nämna Montpellier och Narbonne men för det flesta krävs det att man berättar att det är den del av Frankrike som gränsar mot Spanien det handlar om. Kanske blir det något lättare att sätta regionen på kartan för åtminstone fotbollsfantasterna sedan Montpellier vunnit franska ligan? Det där sista surrar på TV:n i bakgrunden medan jag knattrar ner dessa tämligen osorterade tankar på min burk.

Småtrevlig är boken jag citerar och den får duga i brist på the real thing. Jag återkommer när jag hunnit längre in i den om huruvida den är något att rekommendera för er andra drömmande languedocfantaster där ute. Godnatt alla!

Solen skiner på oss där vi befinner oss på den västra sidan av landet, lilla barnet spelar teater på stor scen i Stockholm idag och trots att det är fantastiskt fint där vi är nu, vill jag hellre vara i Stockholm för några stolta teatertimmar.

Veckorna tickar iväg utan att vi kan flyga söderut, vilket kanske inte är så konstigt men längtar ner gör jag ändå. Allt franskt har dock blivit väldigt intressant och jag gottar mig allt jag kan åt litterära verklighetsflykter.

I min nyligen införskaffade Rough Guide prickar jag för utflyktsmål som skall besökas i sommar

Gamla Beziers, till exempel, måste få ett besök, om inte annat så för att det ligger så nära och för att staden hittills bara varit platsen dit vi åker för att göra våra bankärenden.

Oppidum d’Ensérune, som varit stängt båda gångerna vi försökt oss på att trampa antika stenar, skall få bli ett tredje gången gillt.

Lamalou-les-Bains ska nog få ett besök också, liksom ett antal vingårdar, en och annan bergstur lär det få bli och många lata dagar i murvelhusets trädgård.

Jag tror inte att vi kommer att baka så förfärligt mycket när vi är på fransk semester men boken om den franske bagaren som bor på Lilla Essingen skall få flytta ner till Murviel. Jag skall ta mig en tur till hans café på sagda ö och prova hans croissant aux amandes någon av de närmaste helgerna. Får se om jag kan locka med mig ett gäng frankofiler dit.

Mera mat i engelsk expat-tappning får snålvattnet att rinna, samtidigt som små anekdoter om franskt byliv berättas i Angela Murrills Hot Sun, Cool Shadow. Skön verklighetsflykt när längtan blir för svår!

… är det nog inte men första gästerna som skall vara i huset på egen hand är på ingång. Till helgen är det dags. Det är inte ett färdiginrett hus de kommer till men köksbord, en dagbädd, som får tjäna som soffa så länge och sköna nya sängar finns, så det ska förhoppningsvis gå bra. Solsängar finns också och dem hoppas jag att de skall få flitig användning av! Kan undra om poolen hunnit få anständig badtemperatur ännu? Om inte, får jag hoppas att de inte är lika badkrukiga som jag.

En instruktionsbok har jag gjort – full av knasiga missar har den, så det får väl snart bli en ny upplaga…

… står det på de ritningar som lämnats kvar i Murvelhuset. Ett svenskt arkitektkontor anlitades av de förra ägarna för att rita såväl ombyggnaden av det gamla huset som trädgården och poolområdet med sitt ”badhus”.

Att trädgården är så stor – ovanligt stor för att ligga i utkanten av en medeltida fransk by – har fått sin förklaring i att en angränsande tomt köptes upp och införlivades i ägorna. Stentrappan, som jag redan fotograferat i alla tänkbara vinklar och ljusförhållanden och som ser ut att ha legat där alltid är inte äldre än tio år och ritad av en svensk arkitekt. Att den kuperade trädgården är resultatet av ett nogsamt planerande tar sig uttryck i just det faktum att den ser så nonchalant självklar ut. Inte representativ för området och ändå är det just så den känns. Gigantiska vinbondehus med matchande stora trädgårdar har jag hittat, visserligen, men vårt hus har inte motsvarande imposanta storlek. Den halvvilda charmen har dock trädgårdarna gemensam med vår.

Men badhuset hade jag tänkt att inlägget skulle handla om, så efter denna utvikning återgår jag till just badhuset. Gästhus hade vi tänkt att det skulle vara men det stora rummet har inget fönster, utan vikdörrar som öppnar upp en hel vägg. Det blir kanske ett övermått av frisk luft om man skall sova där och kanske vill man inte ha besök av katter, grodor och annat djuriskt när man ligger och sover. Alltså funderar vi på hur vi skall få det mindre klaustrofobiskt när vikdörrarna är stängda; vikdörrar av glas istället är en tanke som slagit oss.

I gårdagens Svd Magasinet hittade jag dörrar i Cia Soros sardiska hus som skulle kunna fungera i vårt badhus. Det får kanske bli ytterligare en uppgift för snickaren i byn så småningom?