Det är mindre än två veckor sedan jag kom hem från Murviel men det känns som det var månader sedan sist. Underligt. Vardagen anföll naturligtvis första dagen på jobbet och det är ingen lättnad i sikte på flera veckor ännu. Att ta ledigt några dagar är inte att tänka på och kommande långhelg är det mammorna vi skall umgås med. Vi saknar dem och de oss och eftersom helger utan engagemang är få, åker vi västerut och träffar dem samtidigt i sommarhuset på ön. Det skall bli skönt det också.

Det händer annars inte så mycket den närmaste tiden; det senaste halvårets alla ”fastighetsaffärer”, ner- och uppackningar och resorna fram och tillbaka till Murviel har övergått i ett slags vardagslunk men kanske också i något av ett vakuum. Luften har gått ur åtminstone mig för en liten stund. Jobbet får mer av min uppmärksamhet nu och lägenheten är ännu så länge bara stället där vi äter och sover. Den har inga gardiner, de överblivna prylarna står fortfarande staplade i ett av rummen och köket hittar inte riktigt sin harmoni. Jag tycker om lägenheten men kan inte riktigt uppbåda det engagemang som krävs för att inreda färdigt. Urbant skulle det vara hemma, hade jag tänkt, men det är ännu så länge mer ett mishmash av ”så-länge-lösningar” och därmed varken särskilt avskalat eller elegant. Hemma är det, om än inte fullt ut trygghetshemma ännu.

Jag har alltid köpt ohemula mängder inredningstidningar, suktat efter de där chica moderna interiörerna, där varje pinal verkar ha hittat sin givna plats. Det mer rustika har jag bläddrat förbi, visserligen tyckt att mycket av det är fint men liksom inget för mig.

Nu, däremot, köper jag Lantliv, Country Living, Country homes & Living och surfar på siter om brocantes och antikaffärer för det är ju huset i Murviel som det kliar i fingrarna att få sätta igång att inreda på allvar! Och i det huset kan jag gå loss fullständigt med rustikt lantlig charm och nostalgitrippar. Familjevarianten av nostalgi har redan börjat ta huset i besittning; bestefars gamla klocka har fått följa med, den som en gång hängde i min mammas barndomshem i Norge, i ett timmerhus lika gammalt som murvelhuset.

Unga versioner av de två äldsta skall få pryda trappväggen med de sparade studentskyltarna. De skall snart följas av lillasysters, som tar studenten snart, snart.

J:s innerligt älskade plasthästar, som jag försökte byta ut mot vackra tovade varianter när hon var liten – hur jag nu kunde tro att en liten flicka skulle föredra leksaker i grå ull istället för plastditon i regnbågens alla färger, är ju en fullkomlig gåta. De har nu fått flytta från lillstugan i Älta till Murviel, för så ville den ursprungliga ägarinnan ha det. Så många fantastiska lekar som lekts med dem. Så mycket de påminner om när barnen vad små och ett sånt återseendets glädje det blev för A:na när de hälsade på i påskas! Praktiska hästar det där; kan användas till mycket.