Vi har ett litet äppelträd i vår murvelträdgård. Det ser lite ynkligt ut där det kämpar tappert för sin överlevnad i skuggan av de mäktiga akaciaträden. Men i år bar det minsann frukt:

Trotsigt och stolt på just den gren som lyckats fånga solen

ETT äpple hängde där alldeles ensamt på en av grenarna!

Det såg moget ut, så jag plockade ner det, luktade på det och stoppade ner det i mitt handbagage innan jag for till lilla flygplatsen i Beziers. Det luktade äpple – förstås; vad hade jag väntat mig?!? – hade fin färg men en något tillplattad form. Inne i terminalen i väntan på kärran mot Skavsta tog jag fram mitt äpple, slöt ögonen och satte tänderna i det. Det smakade… äpple, kan ni tänka er!

Men det lilla äpplet förflyttade mig tillbaka till murvelträdgården och jag log så fånigt att en liten pojke med nalle i ryggsäcken och en giraff i solglasögon på tröjan tittade pillimariskt på mig och sprack upp i ett stort leende han också. Knasiga tanter som blundar och tuggar äpple måste man ju bara skratta överseende åt. Han kunde ju heller inte veta vilka magiska krafter just detta äpple besatt, som för några sekunder teleporterat tanten till en älskad trolsk trädgård i en languedocsk cirkuladeby. Hade han vetat det, hade han kanske också velat ta sig en tugga.