Imorse när jag låg och funderade över om det var dags att kliva upp, plingade FaceTime och de där två som får det att sjunga inombords dök upp på min skärm;

Jag vet inte, jag, om det finns något bättre sätt att vakna på än tillsammans med de där två småtrollen, förutom då förstås att ha dem hos sig IRL.

Jag hade lagt mig tidigt efter en dag på Dingle tillsammans med våra suveräna elever och intresserade nya på besök. Personalkaniner agerad rekvisita ute i solen men vinden var kall, så det planerade al fresco-fikat fick vi äta inomhus.

Vi börjar bli omåttligt stolta över vårt lilla naturbruksgymnasium och ryktet på bygden är gott, säger de som kommer på besök. Så en lördagförmiddag går fort och inte förrän jag susat hem på vackervägen över Orust,

insåg jag hur trött jag var efter en intensiv arbetsvecka, krönt med övernattning på luftmadrass på kontoret. Så jag la mig på soffan tillsammans med hunden när jag kom hem. Jag gjorde visserligen ett försök att lapa sol på terrassen men det är för kallt ännu. Havet är underskönt men kyler luften effektivt så här års.

Alltså sov jag bort större delen av lördagseftermiddagen och när jag sedan rätat ut alla kroppsdelar, ätit en solitär lördagsmiddag (L är på Island med jobbet) och hällt i mig ett halvt glas korkat vin, tyckte Wilda att det var dags för en kvällspromenad. Har jag nämnt att det är vackert på Tjörn?

Vinden hade mojnat, solen lyste allt svagare och både hunden och jag hade svårt att gå in igen.

Det är så skönt att det är ljust igen på kvällarna att det faktiskt inte bekommer mig så mycket att det inte är så varmt som det ser ut att vara. Att Murviel finns där och väntar underlättar förstås, liksom vetskapen att jag snart är där igen. Jag tänder lamporna precis när det börjar skymma och njuter av att det är fint runtomkring mig, både utomhus och inomhus.

Men om morgonen började alldeles formidabelt och utan att det hunnit bli alltför sent, blev fortsättningen av ett annat slag. Hesa Fredrik ljöd över Skärhamn och gradvis förstod jag att elektricitet, det hade jag ingen. Det hade för övrigt ingen annan i Skärhamn heller…

Jag hade ingen ost, ingen yoghurt, ingen juice och ingen el.

ICA-butiken var stängd på grund av elavbrott.

OCH JAG KUNDE INTE FIXA KAFFE, EFTERSOM DET VAR ELAVBROTT.

Allvarligare än så blir det inte en söndagsmorgon, då kaffe skall slurpas, färskt bröd ätas och morgonblaskor skall läsas. Det blev vatten och bröd,

med de sista sorgliga ostresterna på, medan blicken sökte sig till fotot på köksväggen från en annan frukost, på en annan plats och vid en annan tid…

Murviel, alltså…

Där är det varmt nu och murvlarna drar till flodstränder eller hav och tar ett glas rosé till lunchen. Jag tar fram de löjligt dyra mjölsäckarna som jag köpt och som nu lagts i nästa stapel som skall fraktas ner till Murviel. De här skall ersätta det rutiga tyget som suttit under bänken i uteköket vid poolhuset.

Kanske blir det också tyg över till ett par kuddar till solsängarna.

Jag stryker över det mjuka, grova tyget och ser det framför mig fladdrande i murvielsk vind. Det kan vara så att jag längtar lite redan, fastän det bara är två veckor sedan jag  kom hem därifrån.