Nu skall jag börja med att slå fast följande som ett kraftfullt ”färdigdiskuterat” nej; fransmän är INTE mer coviddisciplinerade än någon annan nationalitet. Inte heller övriga nationaliteter som befolkar ett franskt IKEA en sketen måndag.

Plexiglasskärm och beställningsskärm mot kund. Ingen kontakt här inte.

Det är i utgångsläget en imponerande ordning och reda som gäller. Nästan precis, faktiskt, som i Sverige. Markeringar i golvet, insläpp en och en, tydliga skyltar, handsprit överallt och på alla sätt de bästa förutsättningar för att vi skall sköta oss. Personal patrullerar dessutom, men bortom deras blickar och vänliga påminnelser ballar det ur. Vi skall ha samma vara och medan jag tålmodigt väntar på min tur, sladdar någon annan emellan. På droppsmitteavstånd från den som är på väg därifrån. Jag håller mig på min kant och vevar hotfullt med min kundvagn för tydligt avståndstagande.
I hissarna, som bara tillåter två i taget, såvida du inte är en familj, blir det snabbt fullt. Maskerna hängs från örat eller under hakan för nu har de ju handlat klart. Jag trycker in mig i ett hörn och vevar återigen okontrollerat med min kundvagn. Det ser nog oerhört hotfullt och galet ut. Ingen verkar iallafall våga sig innanför den stipulerade 1,5-meters radien från mig.

Tycker ändå att texten är tydlig och strategiskt placerad. Lägg gärna märke till hur det dessutom pillas med munskydden…

Mitt ärende var av snabb karaktär. Det saknades en kökslucka och imorgon påbörjas målningen av dem. En ganska nödvändig tur, alltså, annars hade jag inte åkt dit.
Munskyddet är ingen behaglig historia. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och det kliar. Så jag kliar försiktigt precis i kanten och sedan spritar jag händerna med min medhavda sprit. När mitt ärende är avslutat och varorna lagts i bakluckan, tar jag av munskyddet.
I snörena, förstås. Sedan slänger jag den i en medhavd plastpåse.
Så spriten på det igen.
Jag är så jäkla helylle.
I bilen har jag en hel plastlåda full med allt vad man kan behöva för att sanera sig. Med våtservetterna tvättar jag nyllet efter den fuktiga och äckliga masken. Sen spritar jag händerna igen. Jag spritar mycket mer än hemma, så jag misstänker att ansiktsmasken gör mig mycket mer vaksam och så långt kan jag hålla med maskförespråkarna.
Men alla är inte lika helylle som jag😇 och jag tappar räkningen på alla de gånger då masktvånget troligen genererar ökad smittrisk snarare än tvärtom.
Alltså vidhåller jag att det att hålla avstånd och tvätta händerna troligen är ett bättre mantra att pumpa ut än det att tvinga folk att trä på sig ansiktsmasker.

Vårt lager med 50 engångsmasker är snart slut. Bara en sån sak.
Nåväl. Vi tror oss ändå ha överlevt ikeaturen. Det var inte jättemycket folk och vi uträttade det vi skulle snabbt.

Det blir ju till slut för trist med bara Ikea när man ändå är iväg, så det fick bli en lunch i Bouzigues efteråt,

Séte sett över etangen från Bouzigues…

följt av ett besök i lilla Pinet och ett återbesök på vingården Gaujal de Saint Bon.

Här var jag tillsammans med bygrannar E och C i september 2013; ganska längesedan, alltså. Den gången köpte jag bara deras ljuvliga rosé men nu fick det bli ett par av deras Picpoul också.

Vi får se om jag tycker att rosén är lika god som för sju år sedan! De vita var vi inte så imponerade av den gången men att degustera vin i coronatider är inte alldeles lätt – alltså klunkade jag mig pliktskyldigast igenom några, tyckte att de var intressanta och fick med mig några hem.
Sist vi var där var det mamma Gaujal som hjälpte oss. Denna gång var dottern på plats och hon skickade med lite druvsaft till eventuella barn också!
Coolt är det med alla tuffa, självständiga kvinnor som driver vingårdar härnere. I flera generationer, dessutom. Kan bara ana vilka chauvinistiska hinder de behövt ta sig förbi genom åren.
De har min respekt och beundran.

Mamma vinodlare i september 2013

Så sen eftermiddag och kväll hemmavid på det, och dagen är fullbordad. L lägger sig alltid tidigare än jag medan jag dröjer mig kvar ute tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.

Sena kvällshänget…

Ännu en vecka har gått och bara en återstår. Köket verkar bli klart i tid och vi har börjat städa och röja. Det skall bara vara att ta huset i besittning nästa gång någon kommer ner hit igen. Kanske blir det vi, kanske blir det någon annan. Oavsett, blir det första gången på ganska länge som inte det stora rummet är en byggarbetsplats, alternativt ett pågående projekt i olika stadier av planering. Det skall faktiskt bli ohemult skönt!