Den har infunnit sig. Semesterkänslan. Jag har inte lämnat huset och trädgården alls idag. Jag har läst, stickat lite, simmat, slumrat, simmat lite igen, ätit en lätt lunch, simmat, slumrat på ett flytetyg,

fått stekt medelhavsmakrill till middag, ätit en glass, sippat lite rosé och har njutit av kvällen och utsikten. Loj, som läser deckare på schäslongen iklädd tubsockor och gympaskor,

och himlen och träden som speglar sig i poolen. En och annan pytteliten languedocsk mygga gör sig påmind men de är inte många. Enligt säker källa for en myggbil genom byn några nätter innan vi kom och sprejade giftigheter på kräken. Tur det, för trevliga är de inte och Loj blir också trevligare när de är färre. De gillar honom, nämligen, men han gillar inte dem.

Cikadorna har tystnat, svalorna har jobbat klart,

och ensamma ugglan håller mig sällskap.
Kvällarna avslutas på terrassen nere vid huset. Framför mig ligger trädgården i sammetsmörker och det prasslar lite i lövverken. En turkos strimma upplyst pool syns, ackompanjerad av ljusslingor och solcellslampor lite här och var. På bordet levande ljus och ett glas vatten. Det är allt.

Jag tror att kvällarna är det jag tycker allra mest om här. Mörka, varma, omslutande.
Sorlet från trädgårdarna runtomkring. Loj som gått och lagt sig och jag ensam kvar ute.
Och så lilla älskade Bertil, som drömt något och vaknat och vill ringa mormor på Facetime. Jag får vara med en stund och natta på distans, sedan säger han pussåkram och gonatt och jag känner mig för en stund alldeles äktlycklig.
De här kvällarna…❤️