… då åker man till Frankrike”, deklarerade Bror myndigt häromveckan. Då tar man på sig sina frankrikeskor – dvs sandalerna – och sina frankrikebyxor – dvs shortsen – och packar ner badkläderna i resväskan. Frankrike, det tror jag att jag har berättat förut, det ligger enligt Bror i Murviel och är en magisk trädgård, där cikador väsnas, svalor chirpar och fladdermöss dyker efter insekter när skymningen lagt sig. Bror har koll på allt det här och att drömma sig dit tillsammans med honom är magi av ett alldeles skimrande slag.

Murviel är en tydlig del av prinsarnas barndomssomrar nu och jag vet nog inget finare än ynnesten att få vara med och skapa minnen tillsammans med småttingar; både tillsammans med mina egna barnbarn och med andra små som förskönar vår murvelträdgård varje sommar.

Nu är vi där. Vi har öppnat fönsterluckorna,

gått en vända i trädgården och konstaterat att det har regnat alldeles nyss, och att det växer så det knakar.

Men huset är städat – det där har jag med mig hemifrån , att man skall städa innan man lämnar, så att det blir trevligt när man kommer tillbaka – och Tom har fixat de fönsterluckor som har behövt fixas i flera år,

och de något vilsna solsängarna har fått ett eget litet trädäck, där de numera får bo.

Det är varmt på ett sätt som det sällan blir i Sverige. Jag glömmer det varje gång när vi kommer ner sommartid och jag har tyckt att det varit varmt och skönt sverigehemma.
Men här är det uppvärmt.
Värmen stannar kvar och sammetskvällarna har parkerat sig för säsongen. Just kvällarna här är kanske det jag älskar allra mest; att gå in motvilligt och stänga dörren bara för att sova. Inga tjocka tröjor, inget huttrande i fåfäng förhoppning om att sommarnatten skall vara varmare än vad den är och sällan blir.

Jag och ett fladdrande ljus med trädgårdens ljud och musik och skratt i fjärran.

Jag skall flänga fram och tillbaka under juni månad – möjligt tack vare RyanAirs återupprättade förbindelse Stockholm-Béziers – om än inte särskilt miljövänligt. Men jobb och annat privat kräver det och trots allt kommer de flesta junidagarna ändå att vara murvieldagar.
Inget akut fixande återstår, utan nu är det verkligen som omväxling bara smådetaljer som skall på plats. Tavlor, lampor, kanske lite mer gardiner här och där men mest skall jag vila och ge mig ut i environgerna när fjärrjobbet fått sitt.

Kanhända skriver jag en rad eller två om det. Om andan faller på.