Detta bildspel kräver JavaScript.

Favoritmejlen just nu kommer från Ewa och idag kom ett till inför vår avresa till Murviel imorgon. Mejlet innhöll nya bilder från det nystädade huset och det ser inte dumt ut alls. Lite fix i köket men betydligt mindre än som jag minns det från i höstas. Jag nyper i armen igen och säger till mig själv att jag måste förbereda mig på överraskningar som inte är lika angenäma, för visst vore det konstigt om inte också sådana dök upp?
Huset är städat, fönstren putsade och det enorma garaget sopat.
Hej Huset, nu kommer vi!

En offert från Swiss Life på en hemförsäkring för murvelhuset damp ner i lådan idag och jag kan konstatera att det är billigare att försäkra sitt hus i Frankrike än här hemma. Överraskningar av det slaget är ju trevliga.
I min inbox dök också till slut ett Vente d’immeuble entier upp med besked om att slutbetalningen nått fram. Mitt namn i dokumenten stämmer inte nu heller – det är mitt flicknamn som gäller, tillsammans med uppgift om min ex-mans namn och datum för skilsmässan och trots att jag fått förklarat för mig att så fungerar det i Frankrike, så kan jag inte låta bli att bli irriterad. Jag heter inte det de envisas att kalla mig. Det var länge sedan det var jag. Feministen i mig vägrar dessutom att hålla sig lugn och det är tur att vi har goda relationer, exet och jag, annars skulle jag nog dessutom uppleva det som en ren kränkning. Nu skämtar vi om det istället och jag återgår till att gotta mig åt tanken att snart är vi där hos apelsinträdet, stentrappan och den lätt raggiga trädgården. Runt tjugo grader säger väderprognosen att det skall bli när vi om några dagar dyker upp i Murviel. Det gillar jag. Skarpt.

Så var kosingen på väg söderut via banketern! Vi har skickat slutbetalningen för vårt murvelhus och firat med italienskt Chiantivin men lovar att hädanefter mest dricka franskt! Jag nyper mig lite i armen för verklighetskontroll och kan konstatera att jo, det sved lite och jo, det ÄR på riktigt. Familjen har köpt ett franskt hus.

På min femtioårsfest i somras sjöng underbara lilla S och hennes vän L om att när de blir stora ska de ”get rich and buy our parents homes in the south of France”.

Och rika kan de ju satsa på att bli om de vill men det där med huset, det är redan kirrat. Och det till priset av ett högst ordinärt dito här uppe i norr. Hur det blir, det börjar vi ana om en dryg vecka när vi äntligen är på plats och tar drömmen i besittning. Härom natten manifesterade sig drömmen som en mardrömsdito men det får föras det allmänna sinnestillstånd som bara ibland och väldigt flyktigt skickar tvivel min väg. Lite skrämmande med drömmar som till slut skall realiseras, för tänk om…

Så är möte bokat med bank i Beziers och med trädgårdsmästare i Murviel. Offert för poolskötsel på ingång och städning av huset inför tillträde om 12(!) dagar är beställt, allt med hjälp av Ewa. Tryggt och bra känns det.

Tydligen hade en vattenslang sprungit läck efter köldknäppen härom sistens men en snäll granne hade larmat och sett till att vattnet stängdes av, så vi har alldeles uppenbart ett hus mitt i en by, som inte bara ser och hör utan också tar ansvar. Hur bra som helst.
I Stockholm är det vår. En urban sådan på vår balkong med vad som måste beskrivas som ett eget mikroklimat, där vi skall försöka oss på basilika och annat soltörstande i sommar. Det fungerade aldrig i Älta men nu kanske världens bästa pesto, tillagad av dagens födelsedagsbarn L, kan göras på egenodlat från sjätte våningen?
I veckan skall sängar till murvelhuset beställas via IKEA i Montpellier. Ska bli spännande att se hur det fungerar!

Så har vi klarat av 2/3 av våra fastighetsaffärer när vi imorse sa hejdå till ältahuset. En aldrig så liten ilning av vemod genomfors mig innan tankarna flög söderut igen. Himla effektivt det där och inte långt kvar nu!
Måltiderna på vårt stora trädäck i Älta byts mot balkongvärme på sjätte våningen i en betydligt mer urban miljö med Globen utanför köksfönstret och Enskededalen på andra sidan. Men framförallt byts de mot franska diton i en lummig trädgård.