Var vill jag vara nu?

Vintersulor på bilen åkte på imorse och det skulle visa sig vara i grevens tid. Vinden viner utanför fönstret och marken är vit. Nu har vi månader framför oss av mörker och slask, förutom när det börjar bli dags för advent, då för då går jag loss och eldar upp en halv stearinförmögenhet och slänger ullplädar lite lagom nonchalant över soffarmstöd. Älskar maffiga ylletröjor också, så de drar jag över huvudet och allt det där håller mig upprätt åtminstone på hitsidan om nyåret.

Men sen, kära vänner, brakar det lös.

Gnället.

Klagolåten.

Den lätt hesa rösten som i total desperation väser fram besvärjelser över tingens blötkalla ordning. Ingenting har hjälpt. Med ett rejält nappatag om yllekragen har jag släpat, dragit, bannat och lockat min vintertrötta, bångstyriga lekamen genom de förskräckliga mörkermånaderna, bryskt ryckt upp den när den rasat ihop efter ännu ett väderbakslag i trilskande aprilmånad och manat den att ystert springa ut i solskenet så fort DET behagat visa sig.

En sådan futil och ynklig jakt det varit. Så alldeles väldigt för mycket jag låtit det dåliga väderhumöret skvätta åt alla håll och kanter och på L, som försiktigt försöker hävda att blåst över stålgrått hav är intressant som väderfenomen betraktat. Friskt och skönt väderbiten blir man, försöker han sedan. Eller så fina rosor du får på kinden.

Ja, kära någon; ni förstår ju själva. Tanten tycker tusan inte om vinter! Eller bortblåsta svenska somrar.

Men i år, ser ni, då är det annat ljud i skällan! Då tittar jag ut genom fönstret, ser att årets första snö gör entré och skickar en avmätt blick ut i natten och rycker förstrött på axlarna. För två veckor sedan sken murvielsolen på mig och effekterna kan fortfarande anas på kinden; nyss bokades julbiljetterna, så pilutta dig, vinterelände, jag ska till Frankrike men det skall INTE du!

Hoppas jag. Inte. Så. Mycket. Som. Här.

I alla fall.