Det är återbruk på den rubriken och även om de mejl jag fått den sista tiden inte så ofta handlat om murvelhuset, så blev det till sist ändring på det. Bygranne M, som förmedlat kontakt med Sandrine i byn, hörde av sig angående vår förestående resa ner till jul.

Sandrine, som nu fungerar som ”husvärd”, undrar om vi inte vill att hon skall sätta igång värmen i huset, för nu är det ordentligt kallt, menar hon. Eller rättare sagt, vinden är kall och life is very sad in our little village in the winter, menar Sandrine.

Att vinden är kall bekräftas också av Monet, som beskriver hur kalla vindar sveper ner över dem. Men, och det är ett viktigt men, solen värmer i lä, enligt Monet och kan fortfarande få kinderna att blossa efter en stund i trädgårdsstolen.

Jag funderar över vad Sandrine skulle tycka om Stockholm så här års?

Obeskrivligt vemodigt, kanske?

Vad skulle hon tycka om mörkret? Ett mörker hon nog inte har upplevt, gissar jag…

På min sedvanliga bloggpromenad hittade jag även Karins färska bilder på gårdagens tur genom vinfälten och jag frågar mig igen vad jag gör häruppe. Eller kanske vad mina förfäder tänkte när de valde den här kalla delen av klotet att bosätta sig på.

Obegripligt.