Jag vet inte om det framgått tidigare men den inbitna anglofilen i mig har fått sällskap av en alltmer pockande frankofil utan språk som matchar.

Engelska kan jag. Är till och med ganska bra, faktiskt. Jag har vältrat mig i kostymdramer, läst om Heathcliffar som får sina Catherines, njutit av att forma läpparna runt det älskade språket och med jämna mellanrum bara varit tvungen att ta mig till öriket för att tanka. Det kommer jag med största sannolikhet att fortsätta med.

Det och att skynda mig hem för att hinna se Jasmine och Johnny leta hus home and away och att knarka brittiska inredningsmagasin. Ofta är det kanske både lite för blommigt och en aning för lantligt romantiskt men jag sugs in. Varje gång.

Denna faiblesse för Things British får följa med mig på mitt franska äventyr och det kanske inte är så konstigt, med tanke på hur många engelsmän som delar min förtjusning för L’Hexagone och det faktum att min franska kärlek tagit vägen via sagda magasin och TV-program.

Språket spelar nog faktiskt i sammanhanget mindre roll. Tuggar mig igenom ett och annat franskt magasin också. Det handlar mer om känslan som förmedlas. Hur det nu än förhåller sig med den saken, så damp första prenumerationsnumret av Living France ned i lådan härom dagen;

Ska se vad de skriver om att lära sig språket, om de nya skattereglerna (hur kul som helst… eh…) och kanske om renoveringstipsen men jag hoppar nog över trädgårdstipsen, hur fascinerande de än sägs vara. Jag får väl återkomma med recension sen.