Taggar

, ,

Jag slänger mig – eller kanske slängs jag? – mellan de ytterligheter som är just min vardag. Det har redan gått nästan en vecka sedan vi tankade sinnesfrid och värme i Murviel och arbetsveckan som följde körde i expressfart. Det händer roliga saker och sådant som inte är lika roligt om vartannat och det känns som om jag tvingas hoppa på liksom i farten med saker som händer på jobbet.

Läget under kontroll ändå?

Jovars, det tror jag.

Om inte annat, så har det senaste året lärt mig att ett jobb är just bara det; ett jobb. Det definierar mig inte. Mycket annat är mycket viktigare. Men när det som nu känns både viktigt, tillfredsställande och utvecklande, så orkar jag utöva diplomati när jag måste.

Men av en kvittrande glad S, som ringer och berättar om ny lägenhet och roliga framtidsplaner, blir jag så ända in i själen glad på ett sätt som ingenting annat förmår.

Mina barn. Älskar. Hur mycket som helst.

Nu var det varken jobb eller älskade ungar jag egentligen hade tänkt berätta om; det bara kom över mig. Jag tänkte nämna att snöstormen blåste in genom det öppna sovrumsfönstret imorse och att jag snabbt stängde det och drog täcket över öronen.

I Murviel är det fortfarande vår, ja, nästan sommar. Alltså förflyttar jag mig dit med hjälp av lite lördagsshopping, den här gången på initiativ av L, som hittat passande eldhundar till vår murvielska eldstad:

Nya kompisar, eller...?

Nya kompisar, eller…?

Att det är Wilda – snart tio år gamla La Dame – som inspirerat är kanske inte så svårt att gissa?

Vi for iväg till Nacka Byggnadsvård och hittade jyckens skotska släktingar i järnsmide där,

liksom lite annat smått och gott, som dels skall ätas alldeles strax,

Nostalgigodis från Sockerbageriet

Nostalgigodis från Sockerbageriet

dels skall läggas i en resväska för vidare frakt till Murviel.

Inne i den ljuvliga butiken kan jag lufsa runt i evigheter och stryka med handen över vackra badkar, nypa tag i fantastiska beslag, knoppar och krokar, försiktigt vrida på gammaldags kranar och i tanken placera alltihop på lämpliga ställen i murvelhuset.

Och vad hittar vi också där, på Nacka Byggnadsvård, om inte en entusiastisk försäljare av platsbyggda kök? Anette Biörk designar kök i gediget värmländskt trä och vi kom fram till att hon nog behövde åka ner till Languedoc för att på plats mäta och få idéer till hur vi till slut skulle kunna få ordning på vårt ännu så länge kackiga kök.

Jag sitter vid matbordet på sjätte våningen. Utanför är snön redan borta men det är svinkallt och blåser. Min inre blick och det jag faktiskt ser har ingenting med varandra att göra. Jag är i Murviel, förstår ni, ivrigt fäktande med armarna, ivrigt diskuterande placering av bänkar och köksskåp.

Under tiden sitter L och hittar vedleverantör i Serignan. Han befinner sig uppenbarligen inte heller helt och hållet på sjätte våningen.