Hela klanen var samlad i helgen och vi festade. Firade bonusfrun som fyllde 40 och glömde världen för några ljuvliga lördagstimmar. Det är vår i Stockholm och på alla sätt precis så där ljuvligt som jag vill att det ska vara. Knoppar, späd grönska och sol. Ljuset över Stockholm och alla älsklingar samlade på ett och samma ställe för en liten stund. Fast nu är det tyst på sjätte våningen. Bara hunden och jag.

S tillbaka i Skåne, L på Västkusten för några dagar, E i Heidelberg. Men E och jag hann dock med en kombinerad lunch/fika på Lundbergs konditori i Gröndal innan han satte sig på planet söderut i eftermiddags. Vardagslyx på hög nivå, liksom det var i fredags när J besökte skolan och hjärtan lyssnades på med rosa stetoskop.

E tog med sig gratistidningen Metro till konditoriet. Resejournalisten på tidningen visade sig ha hittat rätt, eftersom dagens resereportage tog sin utgångspunkt i Béziers, som omväxling.

 

Inte Rivieran. Inte Paris.

Béziers.

Fattiga staden som inte lyckas locka områdets besökare in till staden för en aldrig så liten glass.

Inte så informativt, kanske, men roligt att ”vårt” område får lite utrymme i svensk press. Languedoc är värt det.

Om du frågar mig.

Så tycker jag det.

Blir det turistinvasion nu, tro?

Stränderna är långa och breda, bergen många. De skall nog få plats, turisterna. Men invasion? Äsch, det krävs nog mer än en försiktig artikel i Metro för att så skall ske.