Det kom ett försynt litet meddelande på Facebook häromdagen med en stilla undran om hur vi tänker oss med den moped och grill vi lämnade i grannens trädgård när vi lämnade villan i Älta för två och ett halvt år sedan. Med jämna mellanrum har mopeden lyckats tränga undan annat i min tankeverksamhet och pockat på både uppmärksamhet och åtgärd. Varje gång har jag motat tillbaka den och glömt bort. Jag åker förbi avtagsvägen till vårt gamla hem varje dag när jag lämnar och hämtar hunden. Två gånger dessutom, så en särskilt tidskrävande avstickare är det ju inte att åka förbi och diskutera hur mopeden skall tas omhand.

En avstickare fick det därmed bli häromdagen. Jag rattade in genom välkända gamla villakvarter, svängde runt hörnet på återvändsgatan som i nästan elva år varit min hemadress och som jag inte sett sedan den där marsdagen för två och ett halvt år sedan, då jag följde efter flyttbilen med vårt bohag genom slask och snömodd. Den gången genomfors jag av en smula vemod över att lämna hemmet jag tyckt så mycket om; den där sortens vemod som avslutade kapitel gärna ger upphov till.

Att rulla nerför gatan, se att allt är sig precis likt, upptäcka det vita huset med de gråa knutarna bakom den höga häcken, den röda brevlådan, äppelträdet och grannens många pågående trädgårdsprojekt känns fint och hemtamt. Men det är inte längre min vardag och verklighet. Det tillhör en annan tid. En för det mesta lycklig tid med min nya familjekonstellation och efterlängtat gräs under fotsulorna efter flera år några trappor upp med balkong.

När vi flyttade in där, svor jag att att jag aldrig skulle flytta därifrån. Att de skulle få bära ut mig med fötterna först. Det var före mötet med murvelhuset, innan vi föll i farstun och på en snabb impuls gjorde oss av med det älskade välkända och vänliga huset för att istället bli franska husägare. Inte en dag har jag ångrat det beslutet och jag blir inte ens nostalgisk över mötet med mitt gamla grannskap, hur trevligt det än är. Jag pratar länge med gamla grannarna, bjuds in i mitt gamla hem av den fina familjen som bor där nu och det känns bara rätt och riktigt. Småttingarna tumlar runt på gräsmattan, huset ser fint och omhändertaget ut och det är som det skall att huset får ta hand om lekande barn som fyller det med skratt och aktiviteter.

Jag far tillbaka till sjätte våningen, sjunker ner i soffan och känner mig ohemult nöjd med hur saker och ting har utvecklat sig. Ibland är det bra att låta hjärtat och impulsen styra istället för förnuftet och eftertanken, annars hade kanske inte murvelhuset varit vårt. Så förlåt, kära en gång älskade ältahus, men mina känslor för dig är borta. Du är nu ett fint minne att plocka fram ibland och för det är jag ödmjukt tacksam.