Det har blivit mörk kväll och jag dröjer mig kvar på balkongen.
Det fläktar aldrig så lite och temperaturen är väldigt behaglig efter ännu en våtvarm dag i Stockholm. Vi har pratat hus i Languedoc, min vän Å och jag, eftersom murvelhuset inspirerar inte bara mig. Vi har sippat på varsitt glas Petit Paradis från Saint Chinian – eller blev det kanske två glas var, rentav…? Flaskan inhandlades på vinmarknaden i Saint Chinian förra året och har klarat både resan norrut och ett års förvaring alldeles utmärkt. Inte alla flaskor som fick följa med hem förra året klarade det, utan vi har fått hälla ut fler än en flaska under det gångna året. Trist förstås, men det handlar troligtvis om att vi inte klarat att hålla en jämn temperatur under året i kombination med att de inte fick ligga till sig tillräckligt länge. Denna sommar fick därför inte lika många flaskor följa med hem. Vi avnjuter dem på plats istället, åtminstone tills vi ordnat med vettig förvaring på hemmaplan.
Nu har Å promenerat hem med sin hund, L har lagt sig och jag sitter framför en fladdrande låga och drömmer mig tillbaka. Igen. Eller kanske snarare redan. Det har hunnit gå några dagar sedan jag kom hem men trots det fina vädret har jag inte varit ute i solen särskilt mycket och som ett brev på posten kommer då en annan, inte lika angenäm, påminnelse om var jag just varit och hur mycket sol mitt skinn fått ta emot, trots att försiktighetsmått och steg vidtagits. Det börjar klia, liksom inifrån och under skinnet på överarmarna och jag har att se fram emot sönderklöst armskinn och störd nattsömn. Solen lär vara en elak bov i det kliande dramat. Ett slags nervskada orsakat av solexponering, säger google och nätdoktorn. Tillståndet har ett namn, fick jag lära mig förra året, när jag modstulet betraktade mina av idogt krafsande knottriga, kliiga armar; brachioradial pruritus. Nu har jag visserligen googlediagnosticerat mig själv men beskrivningarna är spot on. Dessutom hinner de arma övre extremiteterna utsättas för ganska mycket sol under en sommar i Languedoc, så jag fortsätter kampen mot elementen nästa gång jag är i Murviel. Då skall betongtanten säkra parasollen ytterligare och solen fortsättningsvis i ännu högre grad avnjutas i skuggan under ett parasoll.
Tills dess knapras ibuprofen när klådan sätter in för det hjälper faktiskt. Dags att svälja ner ett piller och krypa till kojs. Till alla er ljushylta medblondiner med semester i solen kvar vill jag därför på förekommen anledning till sist säga:
Akta armarna! Hud som inte kliar är fint att ha när tröjorna åker på frampå höstkanten och den eftertraktade färgen sedan länge förbleknat.
Sådärja. Murviellängtan förvandlades denna gång till förmaningar. Ber om ursäkt. Lovar att det skall dröja länge till nästa gång det sker.
