Vår lilla by har hängt med ett tag. De äldsta murarna är medeltida och platsen är vald med omsorg för att byborna skulle ha fälten runtomkring kullen under uppsikt. De trånga gränderna cirklar sig upp till slottet och husen agerade en gång skyddsmur mot illasinnade katharer och andra fiender som ville ta byn i besittning.

Nu är byn med de gamla murarna – Mur-viel – utsatt för ett annat slags invasion och det är vi som står för den. Fast vi bjuds in och tas emot av byborna, som säkert skakar på huvudena åt oss med jämna mellanrum men som tålmodigt välkomnar oss in i gemenskapen ändå.

Fast de första turisterna är vi minsann inte; fler än jag har njutit av vyn över byn när de närmat sig, oavsett om det skett i bil, till fots eller kanske med häst och vagn:

… och drygt hundra år tidigare!

Och visst känns vyn igen? Kanske har den lyckats sänka många fler axlar än bara mina genom åren?