… med Murviel är de enklaste små detaljerna. De där som slår mig när jag är på plats och axlarna hunnit sjunka ner till en nivå där de inte längre gör sig påminda.

Att upptäcka hur växtligheten väller över stenmuren…

…eller de små, små blommorna på olivträdet

Och hur bougainvillean, salig i åminnelse, fick fullständigt växtfnatt i maj 2015

och lyser skarpt cerise i solen

Att bli väckt i gryningen av fågellåt och byn som vaknar, solen som så småningom letar sig upp och igenom bladverket på träden utanför.

Kyrkklockan, som så hänsynsfullt håller tyst om natten och sedan troget med sina sju nymornade slag signalerar att nu är det dagen.

Så alla konserterna; grodorna – eller är det kanske paddor? – som kväker högljutt under vår och försommarkvällar och som tystnar tvärt för att sedan, som på given signal, dra igång igen. Vem dirigerar dem?

Duvorna, färre än grodorna och solisten – den vemodiga tornugglan – de tar vid när småfåglarna gått och lagt sig och jag dröjer mig kvar utomhus i natten för att det är så skönt att bara låta mörkret omsluta en.

Och om representanterna för den franska faunan inte skulle räcka till, ordnas det med täta intervaller folkfester i byarna runtomkring, så det är bara för den hugade att fara runt på festligheter, lyssna på brassband och se byborna dansa på gatorna…

Klicka på bilden för att spela upp filmsnutten!

eller kanske rent av dansa själv? Ibland har du inget val. Någon tar din hand där du står och tittar på lite svenskt förstulen och innan du förstått vad som hänt, blivit en del av en glatt slingrande långdans.

Livsbejakande och otvunget. En lisa för en stressad själ som med jämna mellanrum hinner glömma bort vad som är allra viktigast för att må bra.