Murvielradarn har legat nere ett tag igen. De andra rollerna har pockat på uppmärksamhet och knuffat undan såväl längtan som tankar på må-bra-byn. Jag har hållit studenttal, flängt fram och tillbaka till Stockholm, varit mamma, varit mormor, sambo och matte. Hade behövt vara dotter också men det får vänta till midsommar.

Badrum nummer två är utrivet och har redan fått nya tätskikt och kakel på väggarna:

En paviljong, som legat i en kartong på trädäcket i väntan på helg, har monterats och skall få tak bara vinden mojnat. Vita bilen far fram och tillbaka medan terminen och tiden på Dingle närmar sig slutet med blixtens hastighet. Igår höll vi avslutning för tvåorna i vemod och tårar men också med trotsig beslutsamhet; inte kan vi låta detta vara slutet? Visst reser sig Dingle igen?

Så for medarbetarna och jag vidare till Bryggcaféet i Bovallsstrand, där vi njöt av sommarsverige när det är som allra bäst;

Medan min dingletid närmar sig slutet, tittar jag på To Kill a Mocking Bird i Olskroken tillsammans med min yngsta och känner mig nästan överväldigad av kärlek till henne. Så ringer Bertil på FaceTime och skrattar högt åt mina pussljud, springer fram och tillbaka över solnagolvet tillsammans med sin pappa och kiknar av skratt åt det också.

Tänk att de finns där runtomkring mig allihop!

Tänk att det ser ut som att jag kommer att ha de där allra mest älskade samlade på den allra mest älskade av alla platser.

Samtidigt.

I flera dagar.

På måndag om en vecka kör vi i karavan ombord på färjan till Kiel. I varsin vit bil – Bertil och päronen i den ena, hunden, jag och L i den andra!

Under tiden väntar i det ena gästrummet en växande packning på att stuvas in i bilen. Den är en salig blandning pryttlar; hängstol och kroklister från Granit, trappgrind och slott till Bertil från IKEA, kuddar, böcker och annat som jag hunnit glömma vad det är.

Jag kastar ett öga på packningen varje morgon innan jag släntrar nerför trappan och ler åt tanken på vad som väntar.

Jag, L, hund och alla tre barnen med respektive och Bertil – det artar sig till en fin frankrikesommar, minsann!