Vinden snor i atriumgården på flygplatsen – vårt senaste stamställe.

Det råder ett lätt kaos även idag och den lilla flygplatsen som normalt bara hanterar en eller kanske två flighter åt gången försöker nu hantera logistiken kring vår omdirigerade flight samtidigt som de vanliga, redan inplanerade. Det går men det går långsamt, trots att snabba klackar smattrar fram och tillbaka genom terminalen. Men vi är här och allt verkar vara i sin ordning.

Att checka in, gå ombord, spänna fast säkerhetsbältet, vänta på att lyfta och sedan uppmanas kliva av och in på terminalen igen för en extranatt i murvelhuset kan som tanke vara fin att leka med. I det förträffliga magasinet (för övrigt något av det mest informativa jag läst på länge) jag plockat upp på flygplatsen,

läser jag hur poeten André Breton, efter att ha hittat sitt hem i Languedoc, konstaterade att han upphört att vilja vara någon annanstans i världen. Jag kan ju inte annat än hålla med om det, förstås, så en natt till på favoritplatsen borde ju få det att spritta av glädje i varje fiber av kroppen.

I verkligheten är det dock bara besvärligt. Det blev sent innan vi fick tag i en taxi, ett av de medföljande barnen blev orolig och greps av hemlängtan medan den andre tyckte att det blev ett spännande äventyr av alltihop. En regnskur satte stopp för ett planerat nattbad, som ju annars hade blivit en trevlig bonus. Men morgonen var lika skön som vanligt, bara friskare efter nattens regn och pratstunden med E och U värt alltihop. Jag fick varnat för inbrottstjuvar, som enligt uppgift härjar en del i området; de låg och sov när vi kom igår och både grind och dörr var olåsta. Tur för oss, eftersom inte ens hunden Molly reagerade när vi tassade in genom den gnälliga grinden och upp för trapporna in i huset. Värdelös vakthund. Fast söt.

Luttrade efter kvällens aborterade återresa hade vi förbeställt taxi och med väl tilltagen marginal gjorde vi så ett nytt försök.

Timmarna på flygplatsen blev visserligen fler än nödvändigt men hellre det än att själva bli orsaken till ytterligare grus i maskineriet. Ingenting skall tillåtas gå fel på grund av oss, iallafall.

Väl på plats i planet bredvid de trevliga norrmännen från Gjövik, som jag slog mig i slang med vid första försöket till avfärd från Beziérs igår, är stämningen nästan uppsluppen. Personalen är hej och du med oss, medpassagerarna känns igen – vi har ju gubevars varit med om något omtumlande tillsammans! Jag vänder mig till stolsgrannarna och säger skojfriskt att jag hoppas att det skall räcka med ett andra gången gillt och att inte ett tredje skall bli nödvändigt när jag i ögonvrån återigen ser väskorna lastas ur planet.

Tankarna far i huvudet. Det kan väl ändå inte vara möjligt att nya fjäderfän skall gäcka oss igen?

Den här gången kommer dock något mer lugnande besked snabbare än vid gårdagens avlastning. En förkommen bagagetag kräver att väskan den borde sitta på hittas. Det är förhöjd beredskap efter sommarens oroligheter; det märks inte minst på att tungt beväpnade poliser patrullerar den annars så stillsamma lilla flygplatsen. Väskan hittas och bagaget lastas på igen och den här gången lyfter vi verkligen och jag drar en djup suck av lättnad; nu vill jag faktiskt hem!

Mitt resesällskap har förstås missat sitt tåg till Stockholm, så i ett anfall av osedvanlig briljans uppe på hjärnkontoret bestämmer vi att istället för att köra ner till Göteborg, så bokas ett tåg från Degerfors för dem och jag kan samtidigt hälsa på mamma.

Snabbare för dem, bra för mig. Win-win.

Förutom att deras tåg blev kraftigt försenat, då – tack igen, SJ – och att jag kommer ännu ett dygn senare hem till Tjörn och hunden och L.

Fast det känns ändå som en bagatell i sammanhanget.

Jag har krupit ner under nystrukna lakan i mammas soffa och stockholmsresenärerna är äntligen hemma.

Det känns stort. På något vis.

Med tanke på allt som kan hända.

Och som har hänt.