Jag packar en väska igen. Ner i trunken åker sandaler och tunna sommarkläder som skall få övervintra i Murviel tillsammans med paltor som behövs för de kommande dagarna. I ögonvrån ser jag Wilda, som alltid brukade komma tassande närhelst resväskor kom fram och som efter en stunds oroligt trampande brukade ta det säkra före det osäkra och krypa ner i väskan och lägga sig till rätta.

På mina nystrukna, omsorgsfullt ihopvikta kläder, skall tilläggas. Jag brukade titta på henne, sucka lite och sedan översköljas av ordentligt dåligt samvete, eftersom hon allt som oftast fick stanna hemma hos husse medan jag flaxade iväg åt alla möjliga och omöjliga håll. Och det skall jag säga dig, kära läsare, att det finns ingen som kan se så bedrövad och förebrående ut som en raggig gammal dam som placerat sig i en resväska och som bestämt sig för att hon minsann inte har för avsikt att göra avskedet lätt.

Fast den här gången är hon inte där. Inte ens i ögonvrån. Men situationen är så starkt förknippad med henne, att jag både hör och ser henne. Hennes lilla urna står kvar i rummet där väskan ligger uppslagen. Det är den jag ser i ögonvrån. Vi har inte bestämt oss för vad vi skall göra med den ännu. Kanske är det ett sätt att ännu en liten stund hålla fast vid henne?

Istället står jag där och tittar ner i väskan, får ner sagotröjsprojektet, datorn och min iPad och när jag lyfter den, inser jag att den nog blivit i tyngsta laget. Det brukar bli så, eftersom jag tycker att det är så tråkigt att packa och därför tycker att det är en sysselsättning som endast får inkräkta på min dyrbara tid med högst en halvtimme. Och det oavsett hur mycket planering som egentligen krävs för att sådant som behöver få följa med också hamnar där i väskan.

Det straffar sig, förstås och på det skramliga tåget till Köpenhamn förbannar jag blytyngden jag en stund senare skall släpa med mig, först till flygplatshotellet och sedan till terminalen, för vidare färd till Montpellier dagen därpå. Ont i revbenen har jag också, efter en vurpa framför en av SD:s valaffischer utanför vallolkalen i söndags.

Jag vill tro att det var av vämjelse inför åsynen av det förargliga trynet men misstänker att det var en uppblött grushög på asfalten som blev mitt fall.

Jag kom snabbt på fötter igen, en smula omskakad och lite förlägen över min klumpighet, medan jag konstaterade att alla kroppsdelar verkade vara intakta och redo att assistera mig i min medborgerliga plikt.

Men kanske ändå att jag inte klarade mig alldeles helskinnad från fadäsen framför valstugan, för nu har jag ont i ett revben. Doktor G har telefonkonsulterats om det kanske trots allt skulle kunna röra sig om en aldrig så liten spricka? Jo, det är nog inte alldeles omöjligt säger hon, lite smått brydd över att behöva ge råd över telefonen till sin självdiagnosticerande mamma. Så jag petar i mig några smärtstillande, stänger väskan och släpar med mig den för vidare färd söderut.

Imorgon är det säkert inte ont längre. Det gör ju inte ens jätteont ens nu. Förresten hinner jag inte kolla upp det, eftersom är på väg till Murviel. Dit har jag längtat sedan jag senast for därifrån, så det krävs mer än en lätt ömmande bröstkorg för att jag inte skulle infinna mig där som planerat.

Som vanligt blir det en del att stå i när jag är där. Bilen, som fick körförbud i somras skall hämtas hos bilmekanikern i byn. Gamle Svarten får därmed hänga med ett tag till. Här är för övrigt ytterligare ett exempel på vilken finfin service vi får av småföretagarna i byn. Vi lämnade bilen där bara dagar innan vi skulle åka hem, eftersom den vid besiktningen fått körförbud och vi inte skulle hinna få den klar innan det var dags för oss att avsluta sommarvistelsen. Det gjorde nu ingenting, bedyrade mekanikern. Bilen fick så gärna stå hos honom tills han hade tid att ta sig an den.

Pas de problème!

Dessutom är han – naturligtvis! – kompis med killen på besiktningen, så han lovade att köra dit med bilen när den var klar och få den ombesiktigad. Nu står den därför på verkstaden, lagad, besiktigad och klar för avhämtning. Vad ger ni mig för den, va!

Det blir fint att komma ner, efter en sömnstörd natt på Quality Airport Hotel Dan i Kastrup, där jag fick rummet granne med tre hissar som brölade halva natten.

Men nu är jag på väg. Efter att sömndrucket ha stängt resväskan för tidigt ett antal gånger på hotellrummet imorse,

fick jag till slut allting på plats och kunde hasta ner till hotellets shuttlebuss för vidare .färd till flygplatsen.

Märkvärdigt att jag alltid ska lyckas glömma att packa ner någon uschlig liten pryl, nyss använd, som absolut inte får följa med i handbagaget.

Inte fick allt plats i mitt minimala handbagage heller. Jag tror alltid att det skall räcka med en något större handväska, men icke. Det fick bli en kabinväska till – jag har tappat räkningen på hur många de hunnit bli. Det har hänt förr, nämligen. Jag är månne heller inte helt ensam om sådana upptäckter; butikerna för reseparafernalia är många och strategiskt lätta att lokalisera på varje flygplats med självaktning.

Väskan känns väldigt ordentlig; en sådan som välorganiserade personer har. Den har många fack och jag arrangerar alla mina pryttlar och tänker att de skall vara lätta att snabbt fiska upp när jag behöver dem under resans gång.

Som tanke och dröm är det fint att ha. Verkligheten är dock grym. Jag fortsätter rota i alla de praktiska facken. Jag glömmer nämligen snabbt var någonstans var sak har sin plats.