Det är stilla i vår trädgård. Eftersäsong. Cikadorna verkar ha sjungit färdigt för i år, trots att värmen dröjer sig kvar och himlen är lika languedocblå som vanligt.

Jag umgås, förstås, och ser till att stillheten bryts, men de där timmarna i eftermiddagssolen alldeles solokvist är fina de med. Jag badar flitigt men kan inte simma – sabla revben! – och blir en smula rastlös över att vara såpass ur slag som jag ändå är. Det är irriterande att det onda gör sig påmint så fort jag vill att kroppen skall åstadkomma något.

Men det är trots allt bara ett litet smolk; här är ljuvligt på ett helt annat sätt än vid den nästan febriga festyra som råder härnere under högsäsong.

De tidiga morgnarna är svala och när det börjar bli dags för frukost är luften ljummen i skuggan av det stora lagerträdet.

Kvällarna är ljumma de också och middagar äts med fördel utomhus.

En BBQ på Chez Amis är inte fel,

och inte heller en kväll på Café Nouvel känns bortkastad,

September är nog min favoritmånad härnere; ännu varmt men inte hett, ännu sommar men utan turisthorder, köer och hets.

Jag tog en sväng till havet och åt lunch i fredags. Restaurangen vid stranden har sin sista öppna vecka och ägarna är trötta men så väldigt vänliga. Det råder sömnig stämning, stranden är glest befolkad och speedobeklädda läderbruna män är fler än de rosabrända turisterna i hawaiimönstrade bermudashorts.

Franskare, lugnare.

Och väldigt mycket trevligare.

Dessutom är havet varmt, så en badtur i det salta innan färd norrut får det kanske bli.

Om jag hinner.

Om det inte regnar.