I fredags kom Knud. Vi släppte våra dingleelever tidigt, eftersom Västtrafik aviserat inställda tåg, och jag flyttade ett föräldrasamtal till biblioteket i Stenungsund för att undvika att både jag själv och dem jag skulle samtala med skulle hamna mitt i stormen.

Och visst blåste det rejält men Knud lät vänta på sig och när jag kom ut till huset på ön sken solen.

Dagen innan hade vi förberett för den vilde danskens ankomst genom att plocka in alla lösa pinaler från vårt trädäck,

bord och bänkar vände vi upp och ner för att undvika att de skulle bli vindfång,

och fredagskvällen fortskred sedan i väntan på att han skulle dyka upp. Vinden ven runt knuten, det blev nattsvart tidigt och regnet piskade mot rutan men det var inte självaste Knud. Han kom inte förrän efter midnatt men då kom han med besked. Han ruskade om det stackars huset, så att det kändes som om vi var ute på sjön. Det känns bra att hela huset är genomgånget, att fasaden är fixad och att vindskivor, takpannor och dörrar sitter där de skall. Det är inte svårt att förstå varför huset såg så gistet ut innan vi drog igång renoveringarna för tre år sedan. De hårda, salta vindarna från havet är inte att leka med!

Knud hade visserligen inga lösa pinaler att leka med men spåren efter honom är tydliga;

Nu är det lugnt igen. Vår unionsflagga vajar bara lätt i den lilla vind som dröjer sig kvar men temperaturen har sjunkit, utemöblerna har flyttat in i garaget för den här gången och även om det skulle bli fina dagar för små utomhusstunder, så tänker vi inte plocka fram dem igen.

Det är höst nu, utan pardon.

I Murviel är det sensommar med trettiogradig värme på dagarna. Trädgårdsmästare Bertrand skickar bilder från trädgården, där terrasseringen rensats och reparerats,

den nya stenläggningen och alla ytor rensats från skräp och löv,

• 

• 

och där den nya trappan rivits upp och de tre ojämna, vassa trappstegen ersatts med fyra nya och jämna;

• 

• 

Det känns bra, med tanke på att huset snart får gäster igen. Ett utdraget förbättringsarbete i trädgården är äntligen avslutat och vi kan bocka av ytterligare en punkt på den murvielska att-göra-listan. Vi skall ta det någorlunda lugnt det närmaste året vad gäller renoveringar och tidskrävande arbeten. Det är visserligen inte vi själva som utför arbetena men det är ändå ett pass och en viss oro för vad som händer – eller inte händer! – när vi inte är på plats. Vi skall därför ge oss själva lite sinnesro och tillåta den åderlåtna plånboken att återhämta sig, men sen är det dags för köket och det stora rummet!

Nästa höst, kanske…