Jag är på väg till prinsarna i Solna och lämnade ön i slösande sol i förmiddags

för att sätta mig på tåget mot Stockholm. För tre och en halv timme sedan skulle det ha lämnat Götet men ett elfel vill något annat

Tåget ställdes helt sonika in och efter ändlösa köer på SJ:s servicecenter och flera fruktlösa försök att boka om, lyckades jag till slut hitta en ny resa.

Så nu väntar jag på ett tåg som skulle avgått 16.29. Tre timmar senare, alltså. Fast informationstavlan säger att det är försenat till 17.40, så vad gör man? Klämmer en vegetarisk burgare på O´Leary´s,  beställer in ett glas vitt plonk av obestämbar härkomst och väntar. Bloggar, uppenbarligen och råkar beställa in ännu ett glas av det där obestämbara. För att jag kan och för att jag inte har något bättre för mig.

På tisdag väntar Murviel och de ständigt uppdykande minnena på Facbook ger vid handen att just de där resorna är tämligen vanligt förekommande aktiviteter så här års. Om någon nu någonsin tvivlat på att det förhöll sig så…

2017 satt jag på skavstakärran söderut och avslutade kvällen på Café Nouvel med byvänner. Utomhus i ganska ljum kväll.

2016 var jag hemma på ön och följde oroligt väderrapporterna från det södra vistet. Det stormade och regnade och jag oroade mig för vattenansamlingar i källaren. Sedan dess har de stora hålen direkt ner i källaren åtgärdats tack vare Maison de deux och vattnet har vid de senaste ovädren letat sig någon annanstans. Det regnar i år också men över det har jag inte funderat så mycket.

2015 hittade jag ett gammalt vykort från grannbyn när vi röjde i huset på ön. Då hade vi nyss sålt lägenheten på sjätte våningen i Stockholm och hade framför oss flera år av renoveringar och byggbråte. Nu har vi precis tagit hand om de sista resterna och är mer eller mindre klara – om en någonsin blir det!

2014 undrade jag om oktoberovädren aviserade Armageddons ankomst medan dagarna delades mellan sjätte våningen, den lilla resursskolan i Gröndal och en alldeles färsk liten skatt, lille Bertil – älskad ögonsten och allt som är allra finast i mitt liv.

2013 var jag mellan jobb och tillbringade många oktoberdagar i Murviel. Lite stukad men lyckligt ovetande om de tvära kast som väntade mig och familjen.

Så till sist. Hösten 2012. Den allra första i huset. 14 oktober är jag nyss hemkommen från en resa tillsammans med min syster, hennes svägerska och älskade J. Mamma skulle också ha följt med men en allt ondare höft hindrade henne. Vädret var höstvackert och också denna höst var jag lyckligt ovetande om vad som väntade bara ett par månader senare. Men det är en annan historia, det också.

Sju år är det nu sedan vi såg murvelhuset första gången. Sju år av sprittande glädje, förväntan, äventyr men också av djupaste förtvivlan och sorg över att livet kastar omkull både tillit och trygghet med jämna mellanrum.

Runt mig rullar resenärer på sina väskor. Jag är i min egen värld av reminiscenser.

Det har fått tiden att gå. Jag rafsar ihop mina saker och går mot perrongen. Snart är jag kanske äntligen hos prinsarna!