För nio år sedan låste vi dörren till huset som varit vårt i nästan 11 år. Jag minns att jag just den dagen kände mig lite vemodig och en aningens krank blekhet kom över mig. Vad hade vi gjort? Huset som jag tyckt så mycket om, med ett drygt decennium av ultrasocialt liv med både våra och barnens vänner innanför väggarna, skulle vi nu alltså lämna? Facebook påminde mig tidigare idag om hur det kändes.

Allt hade gått väldigt fort. Ingen tid hade ägnats till eftertanke eller konsekvensanalys och det kunde förstås ha blivit hur tokigt som helst. Lyckligtvis blev det inte så. Murvelhuset är inslagna drömmar, feelgood, dråpliga missförstånd, en och annan dyr överraskning och av alla spontana saker jag gjort under mitt liv det absolut bästa. Solen sken uppenbarligen den här dagen för nio år sedan i Stockholm och snön låg kvar bara i fläckar på gräsmattan. Solen skiner på Tjörn också idag och minusgraderna som hållit oss i ett järngrepp i flera veckor har äntligen gett vika.

Det händer inte alltför sällan att vänner på Facebook deklarerar att nu får det vara nog, nu lämnar de offentligheten, antingen för en tillfällig sociala medier-detox eller för alltid. Varje gång det sker, funderar jag över mitt egna liv på sociala medier och om kanske jag också borde?
Jag har haft flera bloggar – Murvielklotter är den mest livskraftiga – jag har tre instagramkonton; ett personligt, ett för murvelhuset och huset på ön (mes_deux_maisons) och ett nytt för nya lilla hunden (stina_la_chienne). Så finns jag på Facebook sedan 2007. 14 år av mitt liv är grundligt dokumenterat i ord och bild. Offentligt, personligt, ibland utlämnande men oftast bara den glättigare sidan av mitt liv och aldrig helt privat.

Jag har tillgång till min historia på ett sätt som jag annars inte hade haft och mer än en gång har minnena som dyker upp på Facebook skickat iväg mig till tangentbordet för ett blogginlägg om vilka tankar just det minnet väcker hos mig. Jag tycker att det är en spännande historieskrivning som vi sociala medierjunkies ägnar oss åt. Sett ur just ett historiskt perspektiv är det helt unikt, åtminstone om det på ett hållbart sätt går att spara för eftervärlden. Tillgång till de vardagliga, personliga berättelserna ger historiens stora penseldrag en viktig kontext.
Eller så försöker jag bara göra mitt klottrande, facebookande och instagrammande viktigare än vad det. Oavsett är jag än så länge här för att stanna. Jag tycker om att ha minnesstöd för tillgången till min egna historia.