Det är skymning utanför mitt köksfönster i Tjuvkil och av snön som föll inatt finns bara blöta högar kvar. Temperaturen skall hålla sig på plussidan de närmaste dagarna härute vid västerhavet, medan det bara några mil nordost om oss ser helt annorlunda ut. Det gjorde det för övrigt även i Oslo, där vi firade jul med två av mina småfolk. Det var julkortsvackert, kallt och precis så juligt stämningsfullt som man kan önska sig.

Jag tillät mig att kapitulera för en stund och njöt av att se hur glada familjemedlemmarna var över att julhelgen bjöd på riktig vinter. Min entusiasm är möjligen något mer dämpad än övrigas, även om jag, som sagt, tvingades tillstå att det, förutom att vara smällkallt, också var smällvackert. Dock räcker det alldeles utmärkt för min del med den dos av snö som jag hittills fått denna vinter. Eländet är alldeles för nyckfullt för att min barndoms snökärlek skall ha kunnat ha ens en minimal chans att bestå. Jag lämnade ett nästan sommarvarmt Murviel helgen före jul och landade i brun snösörja:

Hemma i Tjuvkil var det barmark men första kvällen hemma kom stormen Pia, och jag vaknade till snörosor på fönstren och ny vinter.

Vackert, förvisso, men också glashalt. Och kallt.

Sedan dess har också det töat bort, fyllts på med mer snö, som sedan försvunnit och så börjar härligheten om. Nu känner jag därmed igen vintern, för så här håller den på.

Inte kul.

Jag längtar till Murviel.

Fast de här kravlösa romjulsdagarna tycker jag om. Jag har tillåtit mig en hel dag utan några som helst måsten. Hunden och jag stannade kvar länge i sängen imorse, frukosten tog en evighet att äta och sedan har jag lyssnat klart på min julbok medan stickepinnarna varvat fram nya alster. Tankarna har fått fritt spelrum och jag känner mig utvilad igen.

En småtrevlig liten feelgood-bagatell utan alltför smöriga romansharanger. Mer engelskt country village-mys, pubmiljöer, stickade jultröjor och en liten haberdashery-butik som behöver räddas undan klåfingriga släktingar som vill åt ägorna den ligger på. Ni hör ju; förutsägbart och lika kravlöst som en romjuldag. Och trevligt.

Vi hann klämma in en fika med goda vänner igår eftermiddag men imorgon är det dags att packa igen. Vi skall fira nyår med solnasmåttingarna och sedan stanna där i några dagar innan avfärd mot Murviel igen. Det stilla livet får vänta. Jag längtar efter ett lugnare tempo men jag är samtidigt så tacksam över alla mina och att de finns där att hälsa på. Det är arbetslivet jag istället försöker trixa med så att det skall fungera med mitt kringflackande liv. En fast tjänst med lön varje månad är det inte längre tal om. Det skulle låsa mig för hårt, så jag ”säsongsarbetar”. Det innebär en något osäkrare tillvaro och en lägre inkomst än vad jag annars skulle ha som heltidsarbetande rektor men friheten en sådan tillvaro ger, är så oändligt mycket viktigare. Nu hägrar två månader bara med pyssel med mitt lilla företag, resten av tiden skall jag vara jobbledig. Det ser jag fram emot.

*(fra det norrøne rúmheilagr som betyr «som ikke trenger å holdes strengt hellig»)