Kvällarna i Rättvik är svala nu och om natten drar jag upp täcket över öronen mot nattluften in genom det öppna fönstret. Den intensiva delen av mitt uppdrag i denna vackra del av landet börjar tugga sig mot ett snart avslut.

Jag har gillat mitt dalauppdrag och tycker fortfarande om det. Det skall också ha något slags fortsättning ett tag till, om än inte på plats särskilt mycket. Och det är tur, för trots att det är ett finfint uppdrag, så längtar jag hem till Tjuvkil och till en lugnare lunk ett tag. Resorna börja ta ut sin rätt och kroppen är trött nu, berättar den. Jag lyssnar på det, lägger mig tidigare och ger efter när gäspningarna blir för många. Nu vill jag vakna i min egen säng om morgnarna, titta ut över grannskapet, kramas med hunden och äta frukost i mitt kök utan så många tider att passa.

Jag längtar efter att få packa upp alla olika stadier av min packning och hänga upp alltihop i min klädkammare igen.

En jobbvecka i Rättvik kräver sin speciella packning, en vecka i Stockholm, Karlstad eller Oslo en annan, och när det skall bilas mellan Tjuvkil och Murviel krävs ytterligare något helt annat, med tanke på att väskan skall packas upp på flera olika ställen och, om jag har otur, ta hänsyn till alla möjliga sorters temperaturer och väderslag.

Jag känner mig som en baglady nu, ständigt med en packad väska på armlängds avstånd.

Jag har inte varit hemma i Tjuvkil sedan i midsomras och det är ju inte klokt, egentligen. Fast det hittar ju sin förklaring i att jag helt självvalt och med stor glädje lajvar Mary Poppins när jag med väskan packad turnerar mellan mina små älsklingar och både barnvaktar och njuter av att få vara nära dem.

Och ändå. Murvieldagarna har fått stryka rejält på foten detta år och den där långa, sammanhängande vistelsen har vi inte lyckats få till. Lika mycket som jag längtar hem till Tjuvkil, lika intensivt längtar jag efter ändlösa veckor i Murvelhuset, kanske till och med utan avresedagen inbokad. Jag skall planera annorlunda nästa år, har jag lovat mig själv.