Etiketter
17 maj, kjosken i Tjuvkil, Langkilde&søn, Miniflaggstång, terrassfix
Jag har varit hemma i Tjuvkil och skrotat i två veckor nu. Det känns längre än så, förmodligen för att jag den sista tiden sällan varit mer än två-tre veckor i en följd på samma ställe. Den är ljuvlig, den där känslan av att inte behöva rusa igenom dagarna, utan istället göra saker bara när andan faller på och när den inte gör det, andan alltså, bara rycka på axlarna med ett sydländskt mañana i blicken.
Idag på Norges nationaldag,
är det hunden och jag som för omväxlings skull är ensamma i Tjuvkil medan hussen är ute på äventyr. Hon viker inte från min sida, förutom när misstänkta inkräktare passerar förbi utanför fönstren. Då blir hon en furie. En gläfsande varg. En lejoninna. Oerhört skrämmande och imposant.
Eller nej, det mäktar hon ju inte riktigt med med den lilla kroppen. Hon blir bara tramsig, som hennes människosyster S brukar säga med en lätt huvudskakning.
Det blåser ganska friskt men försommardagen är andlöst vacker och idag premiäröppnade lilla kjosken (sic!) nere vid småbåtshamnen, så hund och jag traskade ner, mötte glasstinna grannar på väg hem och hejade på alla vi mötte. Man gör så här. Det är nästan liksom franskt.
Med strut i näven styrde jag mot badbryggan,
där hund och jag njöt en stund i solen medan vi iakttog alla som också ville gynna den lilla affärsverksamheten och lyssna på vågskvalpet. Ingen fiskade krabbor men om andan skulle falla på, finns utrustning att köpa i sagda kjosk (alltså jag får anstränga mig för att knattra ner den stavningsvarianten, fast visst är det väl lite gulligt?):
Under mina gå-runt-och-skrota-sessioner de senaste veckorna har vår utemiljö fått betydligt mer andakt än inomhusmiljön. Vi har röjt, skrubbat, rensat ogräs, pimpat och sedan njutit i solen. Jag har ätit sena frukostar under parasoll, stickat hiskeliga barntröjor i regnbågsgarn och lyssnat på både ljudböcker och poddar.
Det har i sanning varit välgörande och tror jag alldeles nödvändigt. Snart bär det dock av igen. Till Norge, sedan Stockholm och sedan äntligen till Frankrike igen för årets sommarsäsong där. Jag är utvilad och redo för nya roadtripper!
Murvielklotter 
Det låter som livskvalitet! Betyder det lite mer njutbara tempot att du har lagt arbetslivet bakom dig? Frågar någon som om en månad lämnar katedern efter 42 år som fransklärare… Jag ser fram emot glimtar från den sydfranska tillvaron när du är tillbaka där – för jag hoppas verkligen att du inte tänker lägga ditt fina bloggande på hyllan, det har varit till stor glädje för mig, och med all säkerhet för många andra också!
GillaGillad av 1 person
En lite lugnare tillvaro skadar inte. Har du slutat arbeta nu då eller är det tufft att få ett jobb i Sverige nu? Åldersdiskriminering är ju ett välkänt fenomen i Sverige.
GillaGillad av 1 person
Hej Kerstin och Mycketyck!
Uppskattar så att ni är inne och läser mitt klotter😉
Jag har inte slutat arbeta ännu, även om jag börjat plocka ut tidig pension. Sedan 2015 har jag i huvudsak konsultat och väljer själv när, var och hur länge jag skall jobba. Så jag far runt på skolor och täcker upp under rekryteringsperioder, sjukskrivningar, etc. I vår har jag tackat nej till flera, eftersom det inte passat med annat jag velat göra men i höst är det nog dags igen. Någon ålderism har jag inte känt av – tvärtom är det min erfarenhet de vill åt! Men att det är en verklighet generellt är jag smärtsamt medveten om. Kanske hade jag upplevt den om jag varit anställd och fått se mig själv bli förbisprungen av yngre förmågor? Kanske får bli ett inlägg om sådana tankar framöver?
GillaGilla