Solen har brutit igenom det kompakta mörkret och jag är hemma. Ljuvliga, underbara, fina hemma.

Jag är inte en typiskt hemmakatt, utan tycker om miljöombyte, vill att det skall hända saker och jag har vid det här laget packvanan inne. Men det kan bli för mycket av det goda även för mig och jag inser att det att må bra när man är nomad handlar mer om människorna än om platserna.

Mitt småländska uppdrag är avslutat och det är väldigt skönt. Som alltid när jag är ute som flygande rektor möter jag personer som fastnar och som jag gillar skarpt. Skolan i den gamla orten mitt i glasriket är inget undantag och det är inte helt lätt att säga hejdå till dem. Frustrationsnivån i just detta uppdrag har dock varit hög, inte på grund av skolan och det nödvändiga förändringsarbetet där, utan på grund av brister på annat håll. Transparens, ärlighet och öppenhet har lyst med sin frånvaro när det hade behövts som mest. Sådant har jag bevittnat tidigare men det var dessbättre längesedan. Men nog om det för nu lämnar jag det bakom mig – i vår väntar nya rektorsäventyr!

Om väldigt snart hägrar både barnbarn och efterlängade dagar i Murviel. Maj, Märta och deras mamma hänger med,

och kanske kan de hjälpa mig med lite diy? L har fraktat ner gul färg som några av utemöblerna skall målas i,

och sedan förra året finns kalkfärg på plats som någon gång under våren behöver få hamna på gästrummens väggar. Tre innerdörrar på övervåningen återstår också att måla, liksom hallen, men det är ytterst tveksamt om det kommer att hinnas med under just denna vistelse.

Längtar gör jag oavsett, efter både det formidabla sällskapet, vilan, sysselsättningen och ljuset. Har vi otur, blir det en januari kallare än normalt för Languedoc, så som det var för några år sedan, när det till och med kom lite snö!

Ljuset får vi ändå, det är åtminstone garanterat och det räcker väldigt långt.

Den svenska snön lyser dock med sin frånvaro denna midvinter. Vi fick en laddning i mitten av november och då lekte de småländska eleverna gladare ute på rasterna än när det är grått och blött, vilket ju inte är så konstigt.

Jag erkänner motvilligt att jag inte tyckte att det är alldeles oävet. Det är så förtvivlat mörkt när tillvaron stavas dimma och gråsörja.

Någon vit jul lär det dock inte bli men riktigt så långt vill jag inte gå att jag skulle påstå att jag längtar efter det där vita. Julstämning blir det ändå. Många paket är redan inslagna och rimmade, men jag har en ganska duktig hög kvar att slå papper och snören om🎄

Huset är julpyntat sedan länge,

Grufset som följde med hem från växjölägenheten är undanröjt och änkan som gonat sig i kylskåpet i två år korkades upp igår kväll för att fira att nu är det rejält med ledighet och älsklingar som gäller framöver.

Solnedgången på vägen till Marstrand igår får avsluta dagens klotter. Blir det mer tid för klottrande nästa år tro? Vi får se.

Nåväl, julstöket väntar och snart kommer jag att vara alldeles särskilt fryntlig🤶