Det har varit borgmästarval i Frankrike. Med ansenliga framgångar för Marine Le Pen. Vår del av Frankrike är inte förskonad och vi har mer än en gång blivit varse hur det förhåller sig. Alltifrån vinfarfar på gården Ravanès alldeles nästgårds, där jag och mitt sällskap hamnade i en diskussion om invandring mitt i vinprovandet en vacker oktoberdag för ett och ett halvt år sedan

till gubbarna från Front Nationale, som delade ut flyers i Montpellier häromsistens.

På Domaine de Ravanès styrde vi diplomatiskt tillbaka samtalet till de goda vinerna, när monsieurs främlingsfientlighet stack fram sitt fula tryne. Det var ett intressant besök ändå eller kanske just därför, för det visade sig att familjen var en av de många franskättlingar som flydde från Algeriet på sextiotalet och att motvilligheten, eller hatet, för den delen, hade sin upprinnelse där, i familjetragedien. Det är inte helt enkelt men det går naturligtvis inte att ursäkta rasism ändå, oavsett hur den en gång tog sin början. I synnerhet inte med tanke på hur länge sedan det börjar bli. Men precis så fungerar det väl oftast – ett osande hat som övergår i en nedärvd bitterhet genom flera generationer, ordentligt rotat och inte längre ifrågasatt.

Béziers, vår närmaste större stad, har jag ännu inte lyckats få grepp om. Den känns ruff, bitvis rå och lite bortglömd, trots att den kunde vara hur charmig som helst.

Just det vill en av borgmästarkandidaterna ändra på. En gång var Béziers en tummelplats för parisisk societet, ditlockade av ett rikt kulturliv med otaliga teatrar, Paul Riquets imponerande paradgata och många välrenommerade(!) bordeller. Vinpengarna flödade och staden var rik.

Så slog phylloxera till och Béziers övergavs. Nu är den Frankrikes fjärde fattigaste och det märks.

Området saknar inte turister, konstaterar borgmästarkandidaten men ytterst få hittar in till Béziers. De som suttit på den politiska makten de senaste 18 åren har inte lyckats vända den trenden. Kan Robert Ménard, utmanaren, ändra på det? Kan han väcka liv i den döende staden?

Han har chansen nu. Han rönte framgång i valet. Han säger sig vara opolitisk, men stöds bland annat av Front Nationale och säger sig sympatisera med många av Le Pens idéer.

Han vill göra Béziers till en stolt stad. Och vem vill inte vara stolt över sin stad?

Bra grogrund för högerextrema strömningar, alltså. Trötta husfasader och hög arbetslöshet. Allt fler som inte klarar att betala kommunalskatten. Stängda caféer och tomma affärslokaler.

Ménard, mannen som en gång grundade Reporters sans frontiers, vill ändra på det. Öppna upp staden. Släppa in ljus och bryta segregeringen för att få staden att kännas trygg igen. Det går inte att integrera alla, säger han.

Han är inte rasist men sympatiserar med Le Pens idéer.

Han är inte rasist men säger att det inte går att integrera alla.

Menar han att arbetslösheten sjunker om invandringen begränsas mer än vad som redan sker?

Blir husfasaderna vackrare med färre immigranter? Caféerna fler? Butikerna?

Ménard är kontroversiell men inte politisk. Menar han.

Jag är skeptisk.