Jag är hemma idag och försöker gaska upp mig. Det går sådär. Den där omtalade väggen kan vara ett reellt hot också för en så urstark person som jag, inser jag, så det är bäst att dra i handbromsen medan tid är.

Det där med urstark är förstås ironiskt menat, för även om jag alltid hittills lyckats ruska av mig och gå vidare, så blir jag med åren alltmer ödmjuk inför det faktum att det kan bli för mycket ibland för precis vem som helst. Det har mycket litet med styrka – eller brist på densamma – att göra utan handlar mer om ett psyke som också måste bli lyssnat på.

Jag har bytt jobb flera gånger de senaste fem åren. Flyttat. Köpt en fransk dröm. Det mesta med en frustande energi. Haft kul på jobbet. Haft det tufft på jobbet. Har oroat mig över en sjuk och ynklig mamma. Har pustat ut, lättad när samma mamma nu mår så mycket bättre. Insett att planer för framtiden inte kan smidas med vidhäftande garantisedel.

Ett ganska ordinärt mitt-i-livet-liv, alltså. Ups and downs.

Förutom kanske det där med uppfyllandet av drömmen om en plats i solen.

Ett franskt hus kan inte alla förverkliga. Alla vill det inte. För mig är det på många sätt räddningen. Jag vet att det finns där. Jag vet att jag andas lugnare så fort jag kliver in genom grinden. Jag är oändligt tacksam. Vägen dit har inte på något sätt varit spikrak och självklar, utan det är tillfällen som fångats i flykten, kriser utefter samma krokiga väg, mod – vill jag hävda – och inte så lite till synes naivt drömmande.

Under det år vi hunnit vara lyckliga ägare till murvelhuset har jag också mötts av illa dold missunnsamhet, även om det definitivt hör till undantagen. Den barnsliga, förbehållslösa glädje jag ibland ger uttryck för, retar upp en och annan. När det sker, griper önskan om att förklara, att rättfärdiga tag i mig, för vem är väl jag att tillåta mig sådana utsvävningar?

Så jag försöker dela med mig. Allt jag kan. Och det är nästan det bästa med alltihop, att så många tycker om huset och vill vara där. Skall fixa till en gästvägg nästa gång jag är på plats och sedan kommer jag att avkräva alla som varit i huset att föreviga sig själva på plats.

Sådärja.

Nu har jag fantiserat kring murvelhuset en stund. Ruskat av mig. Manat fram solen.