Så har hon åkt, vår nybakade fina student, efter en studentdag med allt vad en sådan dag skall innehålla, inklusive en lycklig och glad S. Det är festligt, högtidligt, fyllt av glädje och framtid men också för oss päron en smula bitterljuvt. Vi blir stående kvar medan hon drar iväg på äventyr med ny ryggsäck packad med det allra mest nödvändiga.

Tågluff med bästa vännerna genom Europa i nästan en månad har hon framför sig innan hon dyker upp hos oss i Murviel. En hel månad innan vi ses igen. Antar att det bara är att vänja sig.

Imorgon åker E tillbaka till Skottland för att ta en ny lägenhet i besittning tillsammans med vännerna innan också han ger sig ut på en europaturné som avslutas i Murviel. Alltså fungerar vårt nyinförskaffade franska stenhus precis så som det var tänkt; där kan vi samlas för både kortare och längre sejourer, som en slutdestination för vila och lite föräldraservice eller helt och hållet på egen hand. Känns fantastiskt att kunna erbjuda något sådant!

Nu har vi till slut också bokat transport av de möbler som skall ner till Murviel – det stora grova matbordet skall få åka ner tillsammans med windsorstolarna, varav några fått sin patina på en stockholmsk krog. Stolarna behöver en duktig möbelsnickare hjälpa oss med innan de förvandlas till pinnved och en skicklig sådan finns ju på plats i byn! Soffan ”Göteborg” från IKEA får också flytta ner för att den är så skön, har ett välklingande namn, är hemtam – och lätt att tvätta! Det blir  en anglosvensk inredning, som vi kommer att känna igen oss i – delar av ältahuset i ny fransk tappning!

Terminen är inne i sina sista skälvande minuter, eleverna har lämnat skolan och imorgon är det dags för egna lilla hon att springa ut i parken från sin skoltrapp. E kommer hem från Aberdeen för att vara med och fira och för några dagar kommer familjen att vara samlad innan den sticker iväg åt alla möjliga europahörn och kanter. Studentskan på tågluff, hennes bror tillbaka till Skottland och vi kvar i Stockholm i ytterligare ett par veckor innan också vi ger oss iväg till vårt alldeles egna europeiska hörn. Där kommer vi att sammanstråla i juli och det längtar jag efter något alldeles ohemult. Fina J kommer dock inte och det är lite trist men de lediga sommarveckorna skall räcka till så mycket att Murvelhuset får ge sig till tåls lite till.
Livet har dock gjort sig påmint med en farfar som inte mår så bra och ingen av oss tycker nog i sådana stunder att platsen där vi är blir så särskilt viktig, bara vi får vara nära. Jag tänker tillbaka på alla de nittiotalssomrar då vi for till Norge på semester, trots att det var dyrt och vädret sällan så somrigt som vi hade önskat bara för att där fanns min åldriga bestefar och honom behövde jag få vara nära. Han hann bli nästan hundra år och över detta faktum är jag ödmjukt tacksam. Han fanns där genom hela min barndom, såg mig bli vuxen, hann uppleva alla mina tre barn och kunde stötta mig när livet trilskades med mig. Det fick han göra istället för pappa, som inte alls fick vara med så länge som vi hade behövt ha kvar honom.
Barnens farfar är så snäll som dagen är lång, är trygghet och kärlek för barnbarnen och vill aldrig stå ivägen för någon. Att han inte mår bra gör oss dämpade mitt i allt det som är glädje och framtid. Ut i världen beger sig ändå hans barnbarn, för det måste de. Tur då att världen inte är lika stor längre, att flygrutterna är både många och täta och att det går snabbt att ta sig hem och vara nära igen. Det är tryggt.

… läser jag om i aprilnumret av Språktidningen.

Den och en rad andra satsningar fransoserna ägnar sig åt för att värna franskans ställning i världen. De senaste årtiondenas fientlighet gentemot framförallt engelskan har satt sina spår och fått till effekt att gemene fransos är skitdålig – please pardon my French! – på engelska. För en pratsam anglofil som undertecknad är dessa bristande engelskkunskaper hos den franska befolkningen förstås en smula besvärligt, eftersom statusen på min franska är ännu bedrövligare. Har ju inte intresserat mig alls för det fina språket förrän nu när jag är därtill nödd och tvungen.

Nu syns dock tecken i skyn på att förändringens språkvindar börjar vina runt knuten på det franska folkhemmet och alltfler framförallt unga fransoser ser nyttan av att kunna engelska. De inser, menar artikelförfattaren, att det faktiskt inte behöver innebära en sämre ställning för franskan att den gamla Toubonlagen, den som säger att franskan måste användas i det offentliga rummet till förmån för engelskan, får allt färre anhängare. Flerspråkighet har blivit en statlig angelägenhet och strategin skall nu istället vara att värna just flerspråkighet och låta franskan vara ett viktigt språk bland andra. Det är säkert ett klokt beslut.

På Paris biografer blir det därför till exempel allt vanligare med textad istället för dubbad film och sådant glädjer en gammal engelsklärare som mig. Det, och att en särskild kommitté tillsatts som skall följa språkundervisningen i landet. Katederundervisningen måste överges, konstaterar man och kommunikation, bland annat med hjälp av sociala medier, måste få ta plats i klassrummet. Allt enligt artikelförfattaren.

Jag anar morgonluft och funderar på om det kanske börjar bli dags att på allvar fila vidare på idén om en ”språkgård”, fast kanske snarare för att undervisa fransmän i engelska än att skeppa ner svenska ungdomar för att lära sig franska. Eller går det kanske rent av att göra bägge delar?

Tyckte i alla händelser att det var en intressant liten artikel så här på nattkröken – i sin helhet finns den att läsa i Språktidningen, april 2012. Michael Bosved heter författaren.

Jag sällar mig nu till den växande skara svenskar som känner sig kränkta. Just när jag börjat kravla mig ur mitt vinteride på allvar och ryckt upp mina sommarpaltor ur vinterförvaringen åker jag på en rak väderhöger i nyllet.

Fem grader.

F-E-M. G-R-A-D-E-R.

Regn på tvärsen.

Iskall vind.

Tänk vad vackert försommarsverige är ändå! Eller…?

Däri, kära vänner, ligger kränkningen och hånet; ungefär som att det skrattar åt mig, vädret. Som att det skrattar hånfullt och gör sig lustigt över att jag ännu en gång trodde att jag hade rader av dagar framför mig på uteserveringar, balkongen och badplatser. I Stockholm?

Ha! Lär du dig aldrig, tycks det fråga mig, med illa dolt förakt.

Och samtidigt i Murviel?

Rapporter om ljumma, sammetslena kvällar med grodkonsert eller samtalet med Ewa, där hon berättar att det är lite svettigt att arbeta i trettio graders värme, väderwidgeten till höger som visar på stabila temperaturer framöver och ja, I could go on…

Kränkningen manifesterar sig också i detta ständiga behov av att ondgöra sig över svenskt väder. Lägg av, säger jag till mig, sluta gnälla! Om några veckor är du här:

Och här:

Nu ska jag sätta på mig ylletröjan och snart bege mig till La Vecchia Signora på Söder för tröstätande av lite italienskt krubb med Nissen, Mackan och farbrorn. Det blir bra. Imorrn blir det söndagshöststek hemma, bara för att retas tillbaka.

Alla fönsternischer måste putsas och målas.

Håligheter runt fönstren måste fyllas med murbruk.

Fönsterluckorna behöver skrapas och målas.

Vatten läcker in genom taket i det ena sovrummet, liksom vid fönstret i hallen på övervåningen.

Fönstren behöver oljas.

Gipset runt öppna spisen bör tas bort och ersättas med eldfast murbruk.

Grenar som slår mot taket behöver kapas och den trasiga takrännan repareras.

Vännerna J & J har kommit hem från Murviel där de, förutom att njuta sitt otium, också har gått igenom huset för att föreslå vad som behöver göras. J kan sådant mycket bättre än vi. Det är bra för det bekräftar vad vi egentligen redan visste, att hängrännan som är trasig ställt till med en del och därmed är det som måste åtgärdas innan något annat görs. J & J kommer att åka tillbaka för att göra en del men det allra mest brådskande behöver vi få gjort redan i sommar. Får bli ett samtal till Ewa på Franska Hus för att rådgöra om nästa steg.

Det låter mycket men det är trots allt mest småfix men det hindrar inte att jag blir alltmer otålig att få komma ner och börja ta tag i saker igen. På avstånd har bekymren en tendens att växa sig större än vad de nödvändigtvis är. Har jag märkt.

Undrens tid är inte förbi! Vi har fått våra checkar eller iallafall finns de nu enligt uppgift på bankkontoret i Béziers. Det tog bara två och en halv månad. Något argt samtal hanns dock inte med idag, för det är lite mycket nu men imorgon, då ska han få sina fiskar varma, Monsieur M! Eller…?

De är så duktiga på artighetsfraser, fransoserna, kan jag konstatera. Titta bara:

Det blir lite jobbigt att vara arg efter att ha fått ett så servilt brev! Vi får helt enkelt titta bortom de där fraserna och inse att senfärdigheten ställt till det inte bara för oss utan även för i det här fallet trädgårdsmästare B, som gjort ett sådant jättejobb med kort varsel.

Jag tycker verkligen inte om att inte göra rätt för mig. Det är en hederssak och jag blir faktiskt hellre lurad än luras. Det har genom åren i de flesta fall visat sig vara ett vinnande koncept, för bara de riktigt korrupta ägnar sig åt att lura den som trots allt måste beskrivas som en smula godtrogen. Vet inte om jag blivit lurad så särskilt ofta men de få gånger det varit uppenbart, har jag istället blivit rasande arg. Där är jag inte ännu i fallet med vår bank, för trots allt handlar inte detta om lurendrejeri utan snarare om missförstånd och kanske också om det geografiska avståndet.

Nåväl, vi har till augusti på oss att hämta ut checkarna, så jag tror vi låter bli att krångla till det genom att be dem skicka dem till Sverige. Vi hämtar dem när vi är där nästa gång. I juli. Bara en månad kvar.

Imorgon åker hunden och jag till veterinären för att kolla att allt är i sin ordning inför hennes resa. Hundfrakten känns som det äventyrligaste av allt, så förhoppningen är att veterinären skall lugna oss och säga att det inte är några som helst problem.

Que sera, sera!

Det är dallrande varmt på min blåsutbalkong när telefonen ringer och trädgårdsmästare B hörs i andra änden. Å nej, olivträdet har dött, hinner jag själviskt tänka innan han berättar sitt ärende. Pengarna vi förde över till honom med hjälp av vår slarvige bankman på SCB i Béziers har ännu inte nått honom och han är bekymrad. Det har gått över tre veckor och pengarna han räknat med finns inte på hans konto.

Det där med banken har inte fungerat något vidare. Jag har fått mitt Carte Bleu men det har inte L. Checkarna dröjer, liksom det vi behöver för att få igång internetbanken. Att Monsieur M inte lyckats föra över pengar känns lite småkymigt, så imorgon får det bli ett argt samtal till honom.

Jag tänker tillbaka på den där marsdagen när vi just fått nycklarna till murvelhuset och satt lyckliga på en uteservering mittemot bankkontoret i väntan på att klockan skulle bli dags för det bokade mötet med den vänlige fransosen.

Solen värmde och jag satt där och konstaterade att caféet låg i samma lokaler där jag tolv år tidigare köpt en duk med solrosor på till min mamma. Då låg där en tygaffär av gammalt snitt och Madame, som hjälpte oss välja, blev stormförtjust i lilla S, då sex år gammal.

Kan undra vad som hände med Madame och hennes vackra franska tyger? Och med affären?

Duken vi köpte, den kom i retur till mig för några år sedan, efter att den dömts ut som för brokig av mamma och ratats av dotter J.

Nu ligger den på min balkong och hjälper mig minnas Languedoc sommaren 2000 och då får den vara hur brokig den vill för jag tycker att den är alldeles fantastisk just för att den lyckas ta mig tillbaka till de stunder då jag mått som allra bäst.

Bra draghjälp får duken av lavendeln, oleandern och alla de späda kryddorna som sprider sin väldoft i den dallrande balkongvärmen. Om jag blundar är jag nästan där…

Dagen har varit full av sommar och fortfarande på kvällen var det för en liten stund sedan hela 20 grader. Inte så stor vädermässig skillnad längre mellan här och efterlängtade där. Om det inte vore för att jag jagats in av det där smygande kyliga som är så typiskt för svenska försommarkvällar.

Jag kollar väderwidgeten i högermarginalen och konstaterar att helt lika är det ju ändå inte. Långa ljumma utekvällar är kanske det jag drömmer om allra mest mitt i vintern och så här års fryser jag alltid mer än annars för ute sitter jag, tappert kämpande med filt runt benen en bra stund innan jag ger upp. Inför varje sommarsäsong har jag lyckats glömma att de där kvällarna när du bara motvilligt letar dig in bara för att du måste är så försvinnande få.

Jag vill gå in för att timmen är sen och nattsömn en nödvändighet och för att det kommer en likadan kväll nästa dag och nästa – så många på rad att det nästan blir tröttsamt. Det drömmer jag om på vintrarna. Fram till alldeles nyligen utspelade sig den drömmen på en ältaterrass i kvällssol omgiven av kaprifol från Särö och ett hav av bondsyren, kanske nyklippt gräs och tvätt som torkat ute men som blivit lite fuktig igen för att den glömts bort. Ljuvligt, förstås och som dröm vacker att ha…

Min otåliga natur låter sig dock sällan nöja och eftersom den svenska sommaren är så genuint opålitlig är jag ohemult nöjd med att ha ett murvelhus som väntar på oss. Och en murvelträdgård, där alla träden skänker en skugga jag kommer att vara tacksam över istället för att försöka undvika.

Nu stänger jag balkongdörren – det drar lite kallt – säger godnatt till nyinförskaffade lavendlar och plockar fram frankofil läsning istället. Balkongen låtsas vara lite fransk men för att lyckas får den allt anstränga sig lite mer. Vara lite kvällsvarmare, till exempel, så att kryddor och blommor kan låta sin väldoft leta sig in i lägenheten.