Etiketter

Jag sällar mig nu till den växande skara svenskar som känner sig kränkta. Just när jag börjat kravla mig ur mitt vinteride på allvar och ryckt upp mina sommarpaltor ur vinterförvaringen åker jag på en rak väderhöger i nyllet.

Fem grader.

F-E-M. G-R-A-D-E-R.

Regn på tvärsen.

Iskall vind.

Tänk vad vackert försommarsverige är ändå! Eller…?

Däri, kära vänner, ligger kränkningen och hånet; ungefär som att det skrattar åt mig, vädret. Som att det skrattar hånfullt och gör sig lustigt över att jag ännu en gång trodde att jag hade rader av dagar framför mig på uteserveringar, balkongen och badplatser. I Stockholm?

Ha! Lär du dig aldrig, tycks det fråga mig, med illa dolt förakt.

Och samtidigt i Murviel?

Rapporter om ljumma, sammetslena kvällar med grodkonsert eller samtalet med Ewa, där hon berättar att det är lite svettigt att arbeta i trettio graders värme, väderwidgeten till höger som visar på stabila temperaturer framöver och ja, I could go on

Kränkningen manifesterar sig också i detta ständiga behov av att ondgöra sig över svenskt väder. Lägg av, säger jag till mig, sluta gnälla! Om några veckor är du här:

Och här:

Nu ska jag sätta på mig ylletröjan och snart bege mig till La Vecchia Signora på Söder för tröstätande av lite italienskt krubb med Nissen, Mackan och farbrorn. Det blir bra. Imorrn blir det söndagshöststek hemma, bara för att retas tillbaka.