Etiketter

Terminen är inne i sina sista skälvande minuter, eleverna har lämnat skolan och imorgon är det dags för egna lilla hon att springa ut i parken från sin skoltrapp. E kommer hem från Aberdeen för att vara med och fira och för några dagar kommer familjen att vara samlad innan den sticker iväg åt alla möjliga europahörn och kanter. Studentskan på tågluff, hennes bror tillbaka till Skottland och vi kvar i Stockholm i ytterligare ett par veckor innan också vi ger oss iväg till vårt alldeles egna europeiska hörn. Där kommer vi att sammanstråla i juli och det längtar jag efter något alldeles ohemult. Fina J kommer dock inte och det är lite trist men de lediga sommarveckorna skall räcka till så mycket att Murvelhuset får ge sig till tåls lite till.
Livet har dock gjort sig påmint med en farfar som inte mår så bra och ingen av oss tycker nog i sådana stunder att platsen där vi är blir så särskilt viktig, bara vi får vara nära. Jag tänker tillbaka på alla de nittiotalssomrar då vi for till Norge på semester, trots att det var dyrt och vädret sällan så somrigt som vi hade önskat bara för att där fanns min åldriga bestefar och honom behövde jag få vara nära. Han hann bli nästan hundra år och över detta faktum är jag ödmjukt tacksam. Han fanns där genom hela min barndom, såg mig bli vuxen, hann uppleva alla mina tre barn och kunde stötta mig när livet trilskades med mig. Det fick han göra istället för pappa, som inte alls fick vara med så länge som vi hade behövt ha kvar honom.
Barnens farfar är så snäll som dagen är lång, är trygghet och kärlek för barnbarnen och vill aldrig stå ivägen för någon. Att han inte mår bra gör oss dämpade mitt i allt det som är glädje och framtid. Ut i världen beger sig ändå hans barnbarn, för det måste de. Tur då att världen inte är lika stor längre, att flygrutterna är både många och täta och att det går snabbt att ta sig hem och vara nära igen. Det är tryggt.