… läser jag om i aprilnumret av Språktidningen.

Den och en rad andra satsningar fransoserna ägnar sig åt för att värna franskans ställning i världen. De senaste årtiondenas fientlighet gentemot framförallt engelskan har satt sina spår och fått till effekt att gemene fransos är skitdålig – please pardon my French! – på engelska. För en pratsam anglofil som undertecknad är dessa bristande engelskkunskaper hos den franska befolkningen förstås en smula besvärligt, eftersom statusen på min franska är ännu bedrövligare. Har ju inte intresserat mig alls för det fina språket förrän nu när jag är därtill nödd och tvungen.

Nu syns dock tecken i skyn på att förändringens språkvindar börjar vina runt knuten på det franska folkhemmet och alltfler framförallt unga fransoser ser nyttan av att kunna engelska. De inser, menar artikelförfattaren, att det faktiskt inte behöver innebära en sämre ställning för franskan att den gamla Toubonlagen, den som säger att franskan måste användas i det offentliga rummet till förmån för engelskan, får allt färre anhängare. Flerspråkighet har blivit en statlig angelägenhet och strategin skall nu istället vara att värna just flerspråkighet och låta franskan vara ett viktigt språk bland andra. Det är säkert ett klokt beslut.

På Paris biografer blir det därför till exempel allt vanligare med textad istället för dubbad film och sådant glädjer en gammal engelsklärare som mig. Det, och att en särskild kommitté tillsatts som skall följa språkundervisningen i landet. Katederundervisningen måste överges, konstaterar man och kommunikation, bland annat med hjälp av sociala medier, måste få ta plats i klassrummet. Allt enligt artikelförfattaren.

Jag anar morgonluft och funderar på om det kanske börjar bli dags att på allvar fila vidare på idén om en ”språkgård”, fast kanske snarare för att undervisa fransmän i engelska än att skeppa ner svenska ungdomar för att lära sig franska. Eller går det kanske rent av att göra bägge delar?

Tyckte i alla händelser att det var en intressant liten artikel så här på nattkröken – i sin helhet finns den att läsa i Språktidningen, april 2012. Michael Bosved heter författaren.