19 juli 23.30

Musiken spelar fortfarande uppe vid slottet och hela byn dansar. Vi har dragit oss hem igen men jag hade nog kunnat sitta där en bra stund till , högst upp i byn med en kvällsbris svepande över axlarna, folkmusik från den tillfälliga scenen och alla familjerna som vi tillbringat kvällen tillsammans med.

Kvällen började för fem timmar sedan med en teaterföreställning på ett av de många små torgen i byn. Dockorna spelade huvudrollen i den franska version av buskis vi fick bevittna.

Wilda hittade både åsnor och hundar att bekanta sig med under tiden.

Sedan drog både ensemble och publik vidare till nästa torg och nästa och nästa… Det är ett fantastiskt sätt att uppleva sin nya by; bara gatunamnen berättar sin egen historia, där de gator, som fått nya namn efter byns hjältar från diverse krig, har skyltar som visar gatans tidigare namn:

Vyerna efter vägen skäms inte för sig de heller:

Till och med ett par gamla leriga gymnastikskor, som de ovan, fungerar som intressant stilleben i en fönsterglugg i en medeltida mur.

På varje plats spelades små scener upp allteftersom vi närmade oss slutdestinationen, som var den stora platsen högst uppe på bykullen utanför maireriet.

Där var det framdukat för fest men gästerna lät vänta på sig en liten stund. Flera av dem hade tagit en sväng förbi Taverne Léa för att släcka törsten men ganska snart fylldes platsen av festglada och musiken började spela.

Utanför porten till maireriet bjöds på ytterligare folklustspel när publiken skulle gissa vikten på den till blont bombnedslag utklädde mannen. Vinsten var, som sig bör på en fest i hjärtat av Languedoc, en låda vin.

Det kändes traditionstyngt och otvunget på samma gång och alla verkade ha genuint roligt. Precis som förra veckan, då vi var med på byns 14 julifirande, konstaterar vi att det nog är ett väldigt franskt sätt att fira och umgås på. Midsommar i Sverige kan kanske ha några gemensamma nämnare med detta men eftersom denna typ av utomhusfester kräver riktigt sommarväder, kan våra svenska motsvarigheter sällan leva upp till festerna i sammetsnatten som vi fått vara med om här.

Dockorna, som står uppställda i maireriet till allmän beskådan, har sina förebilder bland byns innevånare – nuvarande och sedan länge döda och historiska vingslag handlar det definitivt om här. Här lever den folkliga teatern vidare i samma form sedan medeltiden, när jycklare och resande teatersällskap förmedlade nyheter från den stora världen eller den från den lilla genom raljerande satirer om personer välkända för publiken i byarna.

Dockan som följde med när vi köpte vårt hus har därmed till slut satts in i sitt alldeles speciella sammanhang för oss.

Hon har fått flytta ut till ett hörn av trädgården, där hon redan hunnit svepas in i de slingriga klätterväxter som finns där. Hon var på väg till tippen men nu ska hon få stanna kvar. En gång har säkert också hon fått spela en roll i byspelen och är därmed värd ett annat öde än att skickas iväg tillsammans med annan bråte.