Det där gick väldans snabbt!

Nu har vi 250 visitkort att sticka i händerna på nya bekantskaper, hantverkare och andra som behöver våra kontaktuppgifter. Praktiskt, tror jag!

Vattenläcka nummer två är ett faktum. Det är de dåliga nyheterna. Denna gången är det en koppling i garaget som gett med sig och blött ner murvelhusets garage. Jag kväver snabbt impulsen att boka flyg ner för även denna gång nås vi av nyheten via Ewa, som kontaktats av vår snälla granne och med hjälp av fantastiske Francois är det akuta problemet redan avhjälpt! De goda nyheterna är därmed att vattnet är avstängt, felet uppenbarligen inte stort – en trasig packning, kanske? – och garaget blött men troligen utan skador. Det finns egentligen ingenting där som tar skada av lite vatten och springor finns det många där vattnet kan rinna ut. Måste ha varit det grannen såg.

Att bostadsdelen ligger högt ovan mark är riktigt smart, har vi kommit fram till. Luft cirkulerar och risken för fuktskador i bostadsdelen är minimal så länge det inte är rör där som bestämmer sig för att lägga av.
Varenda helg framöver är uppbokad, så det blir svårt att hitta tid att åka ner.
Typiskt.
Hade vi inte de här underbara människorna som hjälper oss hela tiden, skulle det kännas väldigt besvärligt och oroligt. Nu blir jag mest otålig, eftersom jag trots allt tycker att ansvaret borde vara vårt, att vi kanske riskerar att lämna över för mycket av ansvaret på Ewa, Francois, grannen och andra som finns på plats. Man kanske rent av måste flytta ner permanent…?
You wish.

Nu är den nog ändå här till sist, våren. Inte för att det är jättevarmt men vi kunde iallafall sitta en långstund i den lilla oas som Brygghuset i Svindersvik ändå är.

Värmdöleden dånar förbi alldeles nära men bakom huset nere vid vattnet märks ingenting av det. Här skall två studentflickor firas om bara en dryg månad. Vi sitter ute, äter mackor, kakor, pannkakor och dricker kaffe. Frusna J har en filt om benen och vi har tjocka tröjor på men det är skönt i solen och vi blir sittande länge. För en vecka sedan befann jag mig i Murviel i en solstol invid poolen med fransklektion i hörlurarna. Det där med att våren är ovanligt kall i Languedoc blir svårt att förstå när jämförelsen finns där.

Vårkänsla har jag ändå och har idag varit och inhandlat plantor till balkongen; sallad, kryddor och en Nerium, som jag nu förstått är samma sak som Oleander. Vi diskuterade just detta E, C och jag när de var på hustitt hos mig i Murviel häromsistens och nu, på en stockholmsk trädgårdshandel, fick jag till slut klarhet. Två namn på samma planta, alltså. Får se om den klarar sig!

Ska sitta och titta på den och tänka på Murviel.

Nyfunna vännerna i Languedoc har alla stuckit visitkort i händerna på oss och vi inser att det är en alldeles utmärkt idé, så nu har även vi followed suit och beställt sådana med kontaktuppgifter till murviellivet på. Hittade en blinkande reklambanner om sådana på min mail och började kreera men när det var dags att trycka på knappen för beställning, visade det sig att jag hamnat hos ett företag som tagit alldeles för mycket intryck av det där irländska flygbolaget, så jag blev vred och avstyrde alltihopa. För nej, jag ville inte ha matchande pennor, stämpel, tygpåsar, nyckelringar, musmatta eller klistermärken. Jag ville ha visitkort.
Googling efter alternativ följde och nu har beställning gått iväg.

Kontakten med expat-svenskarna betyder trygghet och det finns många sätt att hjälpas åt på, har vi lärt oss. Kontaktuppgifter är en bra början.

Här på hemmafront börjar balkongen ta form och imorgon skall växter inhandlas, var det tänkt. Temat får bli Medelhav med bonsaivariant av olivträd och annat som för tankarna söderut och som kanske därmed kan stilla längtan lite.

Som om.
As if.
Comme si.

Men vad jag längtar till Murviel! Kalendern är konsulterad flera gånger om men hur jag än vrider och vänder på det, ser det inte ut som om jag kommer att kunna komma ifrån förrän det är dags för sommarsemester. Om det inte är så att jag kan snika åt mig ett par dagar alldeles i början av juni…? Mellan studenten på min skola och allra bästa S:s student en dryg vecka senare?

Vi behöver också få ner våra möbler, som ännu så länge står magasinerade och nu börjar det kännas som att det är dags. Planen är att vi skall köpa några kubik i en större transport till Frankrike, för att spara lite pengar. Utgifterna är förstås många och att få trädgården i ordning  har bara det tärt på tillgångarna. Fast det var det värt! Den blev så fin.

Att få till betalningen smidigt är dock fortfarande ett bekymmer, eftersom banken inte får ändan ur vagnen och får iväg checkar och annat vi behöver för att göra oss oskyldiga. Så vi lutar oss naturligtvis mot Ewa på Franska Hus igen för att se till att historieläraren får sina pengar. Han har gjort ett jättejobb och skall naturligtvis slippa vänta på betalning. Jag tror att jag sagt det förut men det tål att upprepas; utan Ewa hade allt varit mycket krångligare och frågan är om det över huvud taget blivit något köp av utan den tryggheten.

Nåväl. Nästa lilla bekymmer heter Wilda:

Henne hade vi tänkt ta med oss på biltåget från Hamburg men inser att under högsäsong är inte det den bästa lösningen. Så jag hittade Cimber Airlines häromdagen. De flyger från Stockholm till Montpellier och hunden kan du ta med dig i kabinen.

Perfekt!

Bara en hake; de gick i konkurs igår. Frakt av älskat husdjur väntar därmed fortfarande på sin lösning.

Murvielsk sol har bytts mot blåsutsk balkongdito, vilket betyder att jag åter har kontakt med etern. Så här efter tredje vändan i bästa huset tvingas vi konstatera att vill vi ha fransk uppkoppling är det fast lina som gäller.
Ett irritationsmoment, om än litet, är det att inte kunna blogga när jag har som mest att knattra ner! Här följer därför fyra inlägg, nedskrivna i realtid men publicerade först nu. Läs, om du gitter – bilder blir det några också.

Det är ett halvår sedan lite drygt som vi checkade in på slottet i Murviel och tog en kvällspromenad ner till Huset vi ditintills bara sett på bilder på nätet. Oktoberkvällen var sommarvarm och svart och byn var tom. Huset såg nästan lite kusligt ut och vägen utanför var en genomfartsled, så vi blev inte så imponerade men bestämde ändå att vi skulle titta på det när det nu ändå var en visning bokad.

Byn, däremot, levde upp till filmiskt franska fantasier om pittoreska gränder med väggmålningar och stolta, lätt bedagade gamla stenhus; alltså hade vi det bra däruppe på slottet med metertjocka väggar

och lite för moderna möbler. Utsikten över taken i Murviel, tunga gamla dörrar och ett charmigt maireri uppe på murvielkullens topp och jag trillade dit.

Jag kommer inte längre ihåg vad de andra byarna vi åkte till hette men vi skjutsades genom det soliga landskapet till två andra byar med tillhörande hus. I det första – ett vinbondehus – klev vi rakt in i en privat bar, komplett med diskokula och allt, tog oss vidare ut i den lilla trädgården som ingen brytt sig om på ett tag och hittade där ytterligare en bar. I vardagsrummet ännu en bar och till sist och högst upp ett antal sängar, varav ett par alldeles säckat ihop.
En före detta bordell, tänkte vi och sedan var det stört omöjligt att se den potential som faktiskt fanns.

Från bordellen for vi sedan vidare till nästa by och hus som vi också sett på nätet och som såg charmigt ut. En liten pool i den minimala trädgården fanns det. Fint, fast ”lacking the wow-factor”. I huset hittade vi de engelska ägarna och så pratade vi a-place-in-the-sun-språk med dem en stund innan vi lämnade dem och deras fina hus. A contender? Mjaa…

Så tillbaka till Murviel, in genom den gnisslande järngrinden och upp för trappan i trädgården och där blir jag stående en lång stund. Huset verkade titta nyfiket på oss och väl inne i det var det kört. Och på den vägen är det. Några nedbitna naglar senare och med ett sålt ältahus blev murvelhuset vårt. Tänk så det kan bli!