Världen öppnar sig. Inte så långsamt längre, snarare tycker jag att vi rusar iväg mot gammal normalitet igen. Jag har fått min första dos Pfizer,

kramar mitt intyg om antikroppar hårt och ramlar raskt in i rutiner om att vara överallt samtidigt. Men jag har lovat mig själv att undvika den fällan. Bortom nästa vistelse i Murviel, de nya barnbarnens ankomst i juli och september, lilla ljuvliga systerdottersonens barndop, mammas förhoppningsvis snart förestående flytt till permanent äldreboende, en efterlängtad tur till Oslo och till slut de resor som jobbet kräver, skall jag hitta en lugn lunk igen. Varenda vecka den närmaste tiden är dock intecknad och jag undrar om inte också det mest är en covideffekt? Ketchupflaskan som vänds upp och ner, skakas och spiller ut över hela tallriken med snabbmakaroner. Jag är ytterst medveten om att jag är en smula stressad, att tankarna får kämpa för att få ro. Men då åker stickepinnarna fram. Fyra olika projekt har jag igång; några med mer krävande mönster, andra bara med varv på rundsticka som inte kräver lika mycket koncentration.

När alstren blir många, är det tecken på att det är mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Man skulle kunna tro att det borde vara tvärtom, men när hjärnan varvar, tvingar ullgarnerna med de djupa, naturliga färgerna med poetiska (och möjligen något pretentiösa) namn som tallbarksgrå och fönsterkittsvitt mig att släppa allt annat. Garnet är mjukt i händerna och lite kärvt på samma gång och tankarna får bölja lugnt fram och tillbaka. Jag kan komma på mig själv med att sitta och le när jag föreställer mig alstren på små älsklingar. Ofta tänker jag mig ett tema, som sagotröjor till små prinsar,

Utvandrarestetik utan armodet (som Arnors mamma beskrev den),

• 

eller traditionella mönster med lokal anknytning till en plats med betydelse.

Ganska ofta när jag i bloggen berättar att jag har mycket att göra eller att tillvaron är stressig, får jag omtänksamma kommentarer om att jag skall vara rädd om mig. Det är jag kanske inte alltid men jag är faktiskt riktigt bra på att koppla bort också. Med stickepinnar eller något riktigt bra att läsa eller lyssna på, eller när de som jag älskar allra mest är nära. Då får det andra gruset maka på sig.

• 

• 

• 

• 

• 

Ibland kan jag låta mig förundras över ett stilleben som inte var arrangerat men som bara dyker upp i mitt synfält. Gräslöksblommor som jag inte förmådde kasta, utan som istället hamnade i en liten vas bredvid svärmor Anna-Stinas porslinshund, till exempel.

Hon tyckte om sina små porslinsfigurer, Anna-Stina, och hon hade många. Jag är inte lika förtjust och de flesta av hennes små figurer hamnade i en antikaffär eller på loppis. Men porslinsvovven fick följa med till Tjörn och flytta in i fönstersmygen ovanför diskbänken. Där står den och påminner om henne och det är fint att låta tankarna på henne dra iväg med mig ibland. Vår lilla pälsbolls namn är ingen tillfällighet; det är en hommage till henne. Hon hade avgudat lilla Stina.

Att klottra är också avkoppling. Då hittar tankarna sina hyllor att vila på tills de behövs igen.
Nu skall jag till slut jobba. Har dragit ut på det en aning. Kan jag skylla på att vaccinet gjort mig trött, tro? Nåväl, jag måste få ordning på kvalitetsanalyserna, ordna med lite admin i det egna lilla företaget och sedan förbereda för en ganska lång sommarledighet. Med jordgubbar, glass och ballongdagar.

Och med prinsar i Murviel om alldeles snart. Det ni, endorfinerna får spader vid blotta tanken!