Häromdagen dök det upp en fransman på mitt kontor. Han presenterades för mig av en av våra fantastiskt engagerade språklärare på skolan, Ewa B. Han gör sin praktik hos oss och Ewa, som också är stolt ägare av languedocskt hus, tyckte att det var lämpligt att han fick träffa mig och det hade hon ju rätt i.

Tio minuter in i vårt samtal inser jag att här sitter denne fransman och konverserar med mig på obehindrad svenska och jag ställer  frågan om hur länge han bott i Sverige;

– Två år, svarar han på näst intill obruten svenska.

Jag kan inte låta bli att fundera över mina egna tafatta försök att göra det motsatta, dvs att som svensk lära mig franska, och känner mig med ens ganska ynklig, för jag är inte ens i närheten av hans bravader.

– Men hur har du lyckats med det, hasplar jag ur mig?

– Jag läser och tittar på TV, kommer svaret rappt.

Några kurser har han inte gått. Han är autodidakt.

Med sig i bagaget har han en fransk lärarexamen och snart har han en motsvarande svensk i engelska och franska. Språkbegåvad, kanske?

Tänk om man skulle ta och riva av några lektioner på Duolingo ikväll? Har annars inte varit särskilt flitig den senaste månaden… Vet inte om jag skall känna mig inspirerad eller bara modstulen för att jag själv just nu inte vet i vilken tråd jag skall börja dra? Helt språkobegåvad är trots allt inte jag heller men kanske just nu en smula för bekväm?