Att älska London är som att kapitulera inför en alldeles särskilt sturig tonåring; en kärlek där du bortom fötterna som tonårskroppen inte riktigt vuxit i, humörsvängningarna som du försöker parera, striderna du väljer bort eller väljer att ta, och bortom plitorna i det älskade nyllet som envisas med att dyka upp på ständigt nya ställen, trots det lilla hjärtats idoga försök att skrubba bort och dölja med concealer. Bortom allt som är besvärligt ser du bara det vackra och älskvärda. London är som vanligt skitigt, bullrigt, råkallt, fuktigt, grått och fullständigt igenkorkat. Det är omständligt att ta sig fram annat än till fots och på tunnelbanan drabbas jag av samma klaustrofobiska tankar som alltid. Jag har varit i London i fem dagar för att gå på utbildningsmässa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lägenheten vi hyr ligger på femte våningen i Holborn. Hissen packade ihop första dagen. De lagar den säkert till slut, fast då har vi hunnit åka hem.

Men den här stundtals ganska besvärliga staden är hemtam. Artighetsfraserna ramlar på plats i samma stund som skosulorna sätts i asfalten och Bootsbutikerna ser ut som de alltid har gjort och dubbeldäckarna är lika röda som de alltid varit. Lite modernare bara.

Ur min mun får språket jag älskar smattra fritt och det känns för några dagar som om min anglofila kärlek ändå är besvarad och jag känner mig både stark och stolt.

En lunch hemma hos en vän till en vän i Notting Hill ger mina fantasier om hur ett londonliv skulle kunna vara ny kraft.

Det är som att kliva in i en film; nästan som att Hugh Grant skulle öppna den gamla svarta dörren till radhuset, svänga med den långa luggen och förvånat undra how he can help me. Fast bakom just den här londontypiska svarta dörren;

bor Georgie i en engelsk inredningsdröm och jag ramlar in i den gamla engelska vurmen och tänker att så här skulle en ju kunna stå ut med att bo.

True friendship…

Utan fukt och kackiga badrumslösningar men med gedigna, genomtänkta lösningar och utan färgflagor i taket. Känns inte omöjligt alls, trots den omöjliga trafiken några gator bort och duggregnet som liksom kryper in under alla lager kläder så snart du sticker näsan utanför dörren. Bara att hosta upp några tiotals miljoner så är det löst. En kanske skulle…?

Men jag vet numera med bestämdhet att jag inte skall bo här. Även om jag hade några miljoner som låg och drällde någonstans. Det är en insikt som det tagit många år att få. För till skillnad från den sturiga tonåringen som innan du vet ordet av har vuxit upp till en ljuvlig ung vuxen, så förblir London charmigt på sitt typiskt utmattande vis och de mer tålamodsprövande egenheterna blir istället irritationsmoment som är omöjliga att bortse från. Numer är det därför London on demand som gäller.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I just några dagar. Sedan är det lika skönt att åka härifrån som det är fantastiskt att komma hit. Till tystnaden på ön eller till blåa himlar i Murviel. Eller till en liten Bertil, som gör mig gladare än allt annat.

Tacksam för FaceTime medan nästa rutt på Londons gator planeras!

Jag har shoppat loss till den lilla älsklingen. Massa kläder med massa glada färger.

Imorgon bär det hemåt till ön igen. Det blir skönt. Trots allt.