Hur länge sedan är det vi senast var i Murvelhuset?
Fem oändligt långa veckor sedan är det. Långa, eftersom jag fyllt dem med så mycket arbete långt hemifrån att jag blivit smått desorienterad. Jag bor bokstavligt talat i min resväska och i den råder kadaverdisciplin; packpåsar och noggrant planerade outfits för den kommande veckan letar sig ner i sagda resväska varje söndag och tidigt varje måndag morgon rattas bilen tjugosex mil österut.

Nästa vecka är sista veckan jag är borta hela veckan, sedan återstår strödagar kombinerat med distansjobb och det skall bli så skönt. Jag längtar inte bara till vårt franska hemma, utan också till tryggheten i Lycke;

Det hinner bli mörkt innan jag är hemma om fredagarna nu,

och igår åkte jag från jobbet så sent att skogen längs med de ändlösa landsvägarna i Småland rentav kändes kusligt dunkel. Men strax efter Landvetter hände något med kvällshimlen. Där var det plötsligt solnedgång fortfarande och himlen brann vid horisonten och blandades med stadsljusen allteftersom Göteborg kom närmre.
Något händer i mig då. Det liksom lättar och jag slutar gäspa. När jag sedan svänger av på Marstrandsvägen och kör rakt västerut, har solen till slut gått ner. Ändå finns där en ljusare skiftning och även om jag inte hade vetat att havet finns där längre fram, så hade jag kunnat ana det.

Om helgerna sover jag dessa pendlarveckor länge och drar mig ännu längre tillsammans med hunden. Hon vill aldrig lämna min armkrok halvvägs under täcket och jag nänns inte störa henne. Sovrumsfönstret är öppet och vinden tjuter i det. Jag drar täcket upp till öronen och borrar in näsan i den varma, trygga hundpälsen. Det är bortom skönt att vara hemma. Höstens veckopendlande fram och tillbaka till Växjö börjar tära och jag är en aning sliten.
Ursprungsplanen att november skulle vara fransk gäller inte längre. Det blir en barnbarnsmånad istället och det är minsann inte dumt. Men sen bär det av! Vi skall hålla advent i Murviel för första gången sedan vi fick huset för snart tolv år sedan. Jag skall gå på franska julmarknader,

njuta av stilla liv framför brasan med ullbetofflade fötter och varva det med luncher i solen.

Mèze, Marseillan och Bouzigues med flera pärlor vid havet lämpar sig alldeles särskilt bra för sådana aktiviteter vintertid, så säkert blir det också en och annan tur till några av dem

Jag älskar vintrarna i Languedoc. Det där att vissa dagar kunna njuta av sommarvärme dagtid och sedan kunna kura inomhus när kvällskylan tar över, passar mig alldeles utmärkt. Jag får det bästa av två världar, för trots allt tycker jag om årstidsväxlingar och jag älskar mina ylleplagg. Men jag sticker inte gärna ut näsan när det är jämngrått och solen knappt orkar upp över midvinterhorisonten invid ägorna längre norrut.

Men västkusten ändå! Det må blåsa och regna på tvären men luften är frisk och närheten till ett stort öppet hav som inte slutar förrän det möter den nordamerikanska kusten (den där lilla detaljen som heter Danmark är bara en liten vågbrytare) ger mig en säregen ro där jag sitter i mitt lilla radhus bakom en vindskyddande knalle.
Vi ser inte havet från vårt hus, även om det är väldigt nära, så i måndags, på väg till Växjö, blev jag tvungen att först svänga vänster från vår parkering istället för till höger och österut. Jag var tvungen att få titta på havet i blek oktobersol först.

Nu är klockan snart halvsex och vi tänder lamporna inomhus. Eldar stearinljus gör vi också och åtgången är monumental. Jag har inte varit ute alls idag – hundpromenaderna har hussen tagit hand om. Eller promenader, förresten; Stina har gått ut och gjort toalett, sedan har hon skyndat sig in igen. Regnet har stundtals varit snöblandat, så jyckens huttrande mänscha har inte protesterat mot älsklingens modesta krav att hålla utevistelserna korta.

Kanske är det ändå min tur att ta kvällspromenaden? Jag gör det, bestämmer jag, om jag hittar mina vantar.