Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Etikettarkiv: Jan Guillou

När bloggarn leker litteraturkritiker långt från bokmässan

30 lördag Sep 2017

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Läsning, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bokmässan, demonstrationen i Göteborg, Elena Ferrante, feminism när den är som bäst, Jan Guillou, nostalgi och tillfälligheter

Jag är inte på bokmässan. Jag är både för trött denna lördag och för bekväm – eller för feg(?) – för att ge mig in i det som visade sig bli minst sagt turbulent.

Jag känner mig futtig men samtidigt tacksam för det engagemang jag såg där jag blev sittande framför min skärm vid köksbordet på ön, zappande fram och tillbaka mellan de nyhetssändningar som sände direkt… Lättnaden när demonstrationen inte kom vidare och de patetiska nassarna istället fick gå mot ett monumentalt och nesligt nederlag gick att ta på. Nöjd blev jag också över att mycket liten nyhetsbevakning av manifestationen, som fick genomföras på bakgatan där tåget stoppades, skedde; att det  istället var motdemonstrationerna som fick uppmärksamhet. Vi är fler än dem, oavsett om vi följer det från köksbordet eller vågar oss ut för att bjuda direkt motstånd.

Men det har kastats sten, situationen har stundtals varit riktigt farlig. Septembers sista ljuvligt vackra lördag har tillåtits domineras av demonstranter istället för flanörer med säsongens sista smältande glass i händerna. Det kan ingen av oss vara nöjd med.

Men det här inlägget var tänkt att handla om litteratur, om böcker jag läst. Jag har gått och tänkt på det i några dagar och jag behöver få det ur mig, så jag lämnar Göteborg och dagens tumult här. Det blir ett något tvärt och abrupt kast där jag möjligen, om jag anstränger mig, kan hävda att den gemensamma nämnaren mellan inläggets båda delar är bokmässan. Eller det faktum att en av författarna till böckerna jag läst, comme d’habitude, befinner sig på just sagda mässa. Hursom – dags för det egentliga innehållet i dagens inlägg, om än med en något omständlig inledning. Jag lyssnar på denna version av Sound of Silence under tiden, för att påminna mig om vikten av att inte hålla käften, även om det så bara sker på en liten blogg.

Jag har läst ett antal böcker under de senaste åren som berört och stannat hos mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag vet inte om tanten börjar bli gammal och blir nostalgiskt anstruken så fort litteraturen jag läser berör min egen tid, min uppväxt eller en tid då betydelsefulla förfäder lämnat avtryck som fascinerar. Hursomhelst, så får de här böckerna på något mystiskt sätt en massa irrande pusselbitar att falla på plats i mitt eget liv. Vore jag mer andligt lagd eller trodde på ödet, partiklar i luften eller något annat mystiskt och förnuftsmässigt oförklarligt, så skulle jag kanske tro att att något styrt mig i mina val.

Men jag är realist. Vinnlägger mig om att resonera förnuftigt och bygga mina antaganden på sådant som går att leda i bevis. Fast det är lite kittlande att tänka att den där röda tråden som plötsligt blivit så tydlig handlar mer om alla dem som gått före än om mig själv.

Så vad är det då för böcker? Vilka är författarna som hjälpt mig att bättre förstå mig själv, mina val och mina nära? Håll i hatten, för de är två sinsemellan vitt skilda skriftställare som producerat varsin romansvit; den ena fyra fantastiska historier om två väninnor i Neapel, den andre hittills sju böcker om det stora århundradet. Den ena tydligt feminist, den andre betydligt mera butch, både i sin framtoning och i sitt sätt att berätta. Elena Ferrante och Jan Guillou. Sida vid sida i travar på mina sängbord de senaste åren.

Ferrante golvar mig med sin subtila men galet effektiva uppgörelse med manliga strukturer i såväl arbetarnas Neapel som i den akademiska värld huvudpersonen som vuxen blir en del av. Jag blir rent av förfärad över hur hög igenkänningsfaktorn är, trots att min uppväxt på de allra flesta sätt skiljer sig markant från det brutala Neapel som beskrivs i böckerna. Men i min familj fanns inga akademiker. Jag blev den första och ingen har som Ferrante kunnat sätta fingret på det utanförskap jag kände som nykläckt akademiker på Stockholms universitet, omgiven som jag var av alla andra världsvana akademikerbarn. Eller de verkade iallafall vara världsvana hela bunten. Hennes beskrivning av kampen för att passa in, säga rätt saker, verka intellektuell kunde ha varit min. Det tog mig lång tid att bli trygg och självsäker med den jag valt att bli. Jag tog långa kliv bort från en bakgrund som jag ändå, till sist, inser att jag är oerhört stolt över.

Mina starka, envisa kämpande förfäder.

Farfar Johan till höger

Här blir det dags för Herr Guillou. Med hjälp av honom har jag förstått mer om min farfar rallaren som for till Norge vid förra sekelskiftet för att bygga järnväg på Hardangervidda. Där uppe på fjället mitt i Telemark utspelar sig också stora delar av den första delen i sagda romansvit; den om brobyggaren Lauritz. Den boken var som att läsa min farfars historia, inte bara för att platserna var så välbekanta. I boken figurerar en förman som kallas Johan Svenske. Farfar hette Johan, lär enligt uppgift haft hög arbetsmoral och befann sig i just Telemark samtidigt som denna första del utspelar sig. Säkert bara en tillfällighet men tanken hann svindla många gånger.

Samtidigt som bröderna Lauritzen tog plats på nattygsborden, valde jag att flytta västerut och fick mitt första hyrrektorsuppdrag i Munkedal, alldeles nära den lilla stuga där farfar föddes och växte upp. Där finns en gammal museijärnväg bevarad och jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över om farfar rallaren som liten fascinerat betraktade tågen som rullade in på Munkedals station.

De övriga böckerna om diplomingenjörerna Lauritzen och deras ättlingar har jag liksom läst av bara farten. Det norska har funnits med. Plötsligt bjuds det på pjolter, det firas jul med norska förtecken och i vokabulären smyger sig välbekanta norska uttryck in. Jag rycks med, blir en del av berättelsen och känner mig förunderligt i kontakt med min egen familjehistoria.

Så Ferrante igen. Sista delen om ett förlorat barn. Huvudpersonen åker till Montpellier inte en gång utan flera, vurmar för det franska och kämpar med det vackra språket. Just denna stad har de båda författarna gemensamt; också Guillous huvudperson  reser till Montpellier. Också han vurmar för det franska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir Ferrantes Lenù. Känner långt in under mitt egna skinn vad Ferrante så drabbande beskriver att huvudpersonen känner. Jag vänder det sista bladet andaktsfullt och en aning sorgset. Våra vägar skiljs nu. Jag är lite läsningsmatt och vilsen, för vad skall jag läsa nu som skall förmå hålla mig i samma grepp som de båda författarna Ferrante och Guillou? Väsensskilda på alla sätt, men med det gemensamt att de förmår berätta episkt om familj, uppväxt, grubblerier, katastrofer och lyckliga stunder tills jag omtumlad sitter med den utlästa boken i handen, stirrande tomt framför mig.

Men nittonhundratalet är inte slut än. Skynda dig, bäste Herr Guillou, att rulla ut sjuttiotalet framför mina läsglasögon! Jag är motvilligt men ändå abstinent!

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Så många historier som ännu inte berättats

23 lördag Nov 2013

Posted by murvielklotter in Reminiscenser

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Brobyggarna, farfar, Jan Guillou, Johan Svenske, pappa, rallare

Det går an att fnysa åt Facebook. Raljera över meningslösa uppdateringar, hurtfriska träningstips och Youtubeklipp på söta pälsdjur. Nästan så där att du ska hålla dig lite för god för att ägna dig åt sådana trivialiteter. Åtminstone om du har ambitionen att framstå som någon som står över sådant och ägnar dig åt att umgås på riktigt.

Jag kan bli lite trött på det resonemanget. Det är nämligen precis tvärtom för mig. Gamla kolleger och vänner från andra tider finns med mig och vi håller kontakten. Delar med oss av våra historier. De inspirerar mig oändligt mycket mer än de irriterar mig, vännerna på Facebook. Väcker mig. Skakar om mig ibland. Får mig att gråta en skvätt av pur rörelse stundom också.

Som tidigare idag när jag tog en vända in på Fejjan och möttes av de här två svartvita nunorna:

Farfar Johan till höger

Farfar Johan till höger

Johan Svensson, torparungen från Saltkällan på Västkusten, som for till Norge och blev rallare. Røde bart, har jag hört att han kallades, på grund av den magnifika röda mustasch han senare lade sig till med. Inspirerad av brorsan till vänster, kanske? Där, i Telemark i Norge, slet han i den oländiga fjällterrängen. Träffade min norska farmor, som lagade mat åt järnvägsbyggarna. Långt, långt hår hade hon, vacker och djupt troende var hon, har jag hört. Och snäll, har min lika norska mamma berättat

Jag läste Jan Guillous Brobyggarna förra året och det var som om han berättade om just min farmor och farfar. Den starke och pålitlige Johan Svenske, rallarförman på järnvägsbygget på Hardangervidda, hade kunnat vara min farfar.

De var duktiga, Johan och ståtliga, norska Gunhild. Sparade allt som gick och kunde till slut ta med sig sina sju barn till Sverige, där de köpt sig en liten gård.

barndomshem i kila

Det ser kanske inte så mycket ut för världen men det är en nästan svindlande tanke att de till slut tog sig dit. Från ett litet torp vid havet och en gisten timmerstuga i en brant fjällbacke till en alldeles egen gård. Minstingarna, tvillingarna Erik och Ernst, var bara småpojkar när de flyttade till Sverige, medan de äldsta hunnit bli vuxna.

Jag träffade aldrig min farfar. Han dog sex år innan jag föddes. Farmor har jag inga egna minnen av. Jag vet så lite om dem. Bara sådana där hjältehistorier som det gärna blir när ens föräldrar skall berätta om en farmor, en farfar eller en morfar som inte fick uppleva alla sina barnbarn. Så är det nog för mina älskade ungar också. Historierna om grabben till vänster, min pappa, har berättats med blicken stadigt fäst på den piedestal han fortfarande sitter på:

Tvillingarna Erik och Ernst

Tvillingarna Erik och Ernst

Fragment får vi med oss. Historier, som vi inte förstår hur viktiga de är att berätta, släpps alltför sällan fram.

Nu öppnade kusin K och hennes systerdotter L historiekranen åt mig genom alla bilder de hittat och lagt upp på Facebook. De finns inte längre, någon av släktingarna på bilderna, men de sprang ut ur skärmen mot mig idag;

Tre av sju stiliga syskon

Tre av sju stiliga syskon

Sven, som dog ett halvår före pappa, utan förvarning och när alla hade börjat förlika sig med tanken att pappa inte hade långt kvar. Nea, som förlorade sin dotter, enda barnet, bara några år senare och Ingvald – matrosen, kraftpaketet, jägaren och skogsarbetaren

Farbror Ingvald med Romulus och Remus

Farbror Ingvald med Romulus och Remus

Arbetskompisar på fikapaus

Arbetskompisar på fikapaus

Nu har ju inte det här så mycket med Languedoc att göra, förutom att jag kommer att tänka på hur många historier som finns om människorna som bott i murvelhuset och i byn. Gatorna med alla soldatnamnen, som får mig att vilja veta mer om livet där. Jag tänker på hur de slitit också. Hur mycket de ändå måste ha gemensamt, mina förfäder och murvielborna.

Skulle kunna filosofera länge till men jag stoppar här. Kanske får jag till slut både de egna familjeberättelserna och de om livet i Murviel att falla på plats? Om jag bara ger mig till tåls?

Men nu är det bonne nuit och faire de beaux rêves!

Nog så intressant men jag vill veta mer om vardagslivet!

Nog så intressanta små plakat runtom i byn men jag vill veta mer om vardagslivet också!

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Snart är det jul igen
  • Nakna träd och längtan
  • It takes a village…
  • De sista skälvande murveldagarna…
  • Mellandagar …

Besöksstatistik

  • 391 385 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France apéro Av jord barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • French Word a Day
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 59 andra, prenumerera du med.
december 2025
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  
« Nov    

Arkiv

  • december 2025
  • november 2025
  • september 2025
  • juli 2025
  • juni 2025
  • maj 2025
  • april 2025
  • februari 2025
  • januari 2025
  • december 2024
  • oktober 2024
  • september 2024
  • augusti 2024
  • juli 2024
  • maj 2024
  • april 2024
  • mars 2024
  • februari 2024
  • januari 2024
  • december 2023
  • november 2023
  • oktober 2023
  • september 2023
  • augusti 2023
  • juli 2023
  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • Anonym om Nakna träd och längtan
  • murvielklotter om Mellandagar …
  • Anonym om Mellandagar …
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Murvielklotter
    • Anslut med 59 andra prenumeranter
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d