Sista signaturen har fästs på papper, sista rektorsbesluten är fattade, och nycklar, telefon liksom dator har lämnats tillbaka. En vacker bukett fick följa med hem,

och uppdraget på potatisgymnasiet är slutfört. Nu är jag på allvar igång med mitt nya jobbliv; två konsultuppdrag och mitt egna spännande projekt, som blir allt konkretare. Det är mycket att göra men det är friare, jag slipper det dagliga pendlandet och jag tycker att det är rackarns roligt. Och meningsfullt.

Drivkraften från början var att hitta ett sätt att försörja mig utan att vara fjättrad bakom samma skrivbord varje dag och nu när det blivit verklighet – för ett tag, åtminstone; vågar inte hoppas på att det skall bära fullt ut ännu – hittar jag en energi och arbetsglädje som jag inte riktigt känt på flera år. Det har varit mer grottekvarn, lojalitet och förstås engagemanget för eleverna men jag tycker att jag stått och stampat. Förvaltandet måste paras med en rejäl dos utvecklingsarbete för att jag inte skall tappa intresset. Det har jag varit medveten om länge.

Imorgon åker jag till lilla B med väskan full med londonshopping, sedan blir det tillfälligt kontor i Solna i några dagar, precis som det var tänkt. Jag hoppas att det nu skall bli lättare för mina närmaste att hålla koll på var jag är, för de senaste par månaderna vet jag att jag nog känts ganska fjär.

Murviel finns naturligtvis med i närtidsplanerna men får inte ta plats innan jag hunnit med det och dem som försummats den senaste tiden. Under tiden flyr jag med jämna mellanrum till Murviel i tanken – det är nu sedan gammalt och ingenting som har ändrats eller bytt skepnad alls. Årets säsong närmar sig med stormsteg och de nyligen genomförda småprojekten håller planeringshjärnan igång inför de större som väntar.

I den varma januarisolen installerade jag mig häromsistens på terrassen för ännu lite ikeamontering,

den här gången av en liten arbetsplats i hallen på övervåningen:

E, som var på besök, hittade genast dit och tyckte att det fungerade alldeles utmärkt. Där ser jag mig själv sitta med mina uppdrag och projekt om alldeles snart.

Nästa stora projekt är den del av trädgården som ropat efter omsorg sedan vi tog över huset men som fått vänta på att renoveringsfinanserna skall hämta sig en smula. Den gamla gnisslande grinden gör djupa spår i gruset och för varje gång vi öppnar den, blir det allt svårare att hålla undan gruset och öppna grinden hela vägen. Särskilt vackert är det inte heller.

Det första som möter besökaren i den annars så vackra trädgården är en bortglömd plats, där skön skugga svalkar men också gör det svårt för något att på allvar växa. Här skall därför stenläggas, ytan planas ut och ytterligare några trappsteg anläggas vid det böjda trädet:

Jag har velat kapa den men Bertrand kom häromsistens på den lysande idén att istället förankra den böjda grenen i räcket vid trappan och låta bignonen klättra vidare över den. Då får vi den eftertraktade blommande växtligheten och en välkomnande portal som leder in och skärmar av. En del av ljudet från gatan kommer den också att ta hand om, enligt den kreative Bertrand.

Stenläggningen skall kännas gammal, som om den funnits där alltid. Lite ojämn, livfull men ljus, eftersom den skall ligga där det är som skuggigast.

Arbetet sätts igång i slutet av februari. Jag blir nog tvungen att åka dit och inspektera. Får se till att beställa nästa resa väldigt snart.