Det är måndag och plötsligt har det gått flera dagar utan att bloggen fått sitt. I takt med avtagande snuva, har jag vågat mig ut bland allt större skaror människor. Att umgås med snorfanor, nässprayer, Ipren och allsköns andra attiraljer förknippade med förkylning, är inget jag känner att jag vill dela med mig av. Alltså har jag hållit mig på avstånd mest för att inte sprida den där farsoten. Alltså blev lappsjukan en nästan värre åkomma till slut.

Den senare har det dock råtts bot på med råge de senaste dagarna.

E kom äntligen och efter avhämtning på garen i Montpellier i onsdags, for vi vidare till Séte för en middag vid kajen. Det är gyttrigt i Séte, tycker jag. Fantastiskt vackert och riktigt ruffigt och fult om vartannat. Jag blir faktisk inte helt och hållet klok på den staden men konstaterar att en levande, myllrande hamnstad med allt vad det innebär, det är Séte och det äger ju sin alldeles egna och speciella charm. Att turister flockas där så här års är också uppenbart och vi hamnade på en av ett långt pärlband av restauranger längs med en hårt trafikerad gata vid vattnet.

Det var inte en alltigenom trevlig upplevelse och vi insåg där vi satt att om vi hört oss för innan vi åkte dit, så hade vi säkert hamnat på ett trevligare ställe. Någonstans där inte en person per restaurang avdelats för att kasta in turister.

Samtidigt tycker jag att det är ett viktigt mått på vad som gör en stad till en trevlig sådan, att du som ny besökare lätt hittar gemytet. Montpellier, av de större städerna här nere, tycker jag är en sådan stad, liksom Narbonne. Lillasyster Béziers är på god väg.

Men jag har varit i Séte några gånger genom åren och egentligen ingen gång tyckt att den välkomnar, trots det fantastiska läget.

Den är liksom lite bångstyrig, nästan vrång.

Jag misstänker förstås att det gömmer sig en riktig pärla bortom de där mindre trevliga stråken. Jag hör ju en och annan vittna om det, så jag får nog ge staden fler chanser. Och förlåt alla ni som älskar Séte om jag är ute och cyklar; jag vet ju egentligen inte vad jag pratar om. Jag redogör bara för mina tidiga intryck.

Vi har också hunnit fira nationaldag, enligt vår nya bytradition hemma hos Joanne och CG, med massor med god mat, fina vänner och en sammetsljummen kväll.

Det är flera nya svenskar i byn i år och tillresta hit i en plåtis från Värmland kom Bobo och Margareta.

Dem har jag känt i evigheter.

Känns det som.

I själva verket träffades vi för första gången just i fredags men på Facebook har vi umgåtts ett tag. De hängde på till festligheterna, sov i sin plåtis utanför vårt hus och for sedan vidare norrut.

Annars har fransk nationalism fortsatt att prägla den gångna helgen något alldeles väldigt.

På självaste nationaldagen for vi in till Béziers och tittade på årets ljusspel; i år handlar det om katharerna i Occitanie.

Spektakulärt och imponerande var det även i år och vi satt på första parkett på Le petit Montmartre på Place de la Madeleine

och kunde njuta av spektaklet utan att behöva sträcka på halsene i ett hav av ryggtavlor.

Annat var det igår; VM-final med Les Bleus var en upplevelse som hette duga! Vi for in till Beziers igen och landade på en bar invid den nyrenoverade parken vid San Jaurés. Småttingarna spelade fotboll

medan föräldrarna följde de blå hjältarna på två stora TV-skärmar. Vi såg fler ryggtavlor än avgörande passningar men det gjorde inte så mycket.

Det var fantastiskt att få vara med om denna folkfest, som förstås fortsatte natten igenom.

Fast vi åkte förstås hem, först i en tutande karavan ut ur Béziers, för att sedan komma hem till Murviel, där byn dansade på gatorna.

Oh la la, en sån dag!

Vi hann med marknad i St Chinian också,

liksom en medhavd lunchmacka och havsbad i Portiragnes. Det är fantastiska stränder här men det gäller att välja rätt om en inte vill trängas. Och att komma iväg tidigt!

Efter lunch är de flesta stränderna ett enda myller och då vill jag bara därifrån, hur skönt det än är att guppa i vågorna.

Och vad kröner bättre en dag som den igår, om inte att bli väckt mitt i natten av ett hejdundrande åskväder! Det var nästan skönt med en mellandag spenderad i huset med fix och städning.

När kvällen kom, hade det klarnat upp och cikadorna vaknade åter till liv. Tyvärr kom också myggen, så vi kröp upp i soffan inne, tände ljus och tittade på fransk film och det är minsann inte så dumt det heller!