Jag har inte bokat nästa tur till Murviel ännu, eftersom jag inte riktigt verkar kunna få till det i min kalender.

Jag inser att det är ett alldeles eget rekord, åtminstone sedan vi tog över huset i mars. Två veckor på hemmaplan snart, utan att jag har en ny resa bokad. Är det månne därför jag vaknar vemodig och måste skaka av mig detta för att istället varva igång knegarskallen?

Märkligt är det iallafall, att den där lilla franska byn upptar så mycket av min mer avslappnade tankeverksamhet och när den sover, hjärnan, far den söderut, snabbt som ögat och blir alldeles bedrövad när den vaknar av en skrällig mobil och tvingas styra ögonen mot Globen i regndis utanför sovrumsfönstret. I Murviel är det fåglarna i trädgården (och, för all del, morgontrafiken genom byn) och solen på benen genom det öppna sovrumsfönstret, som står för morgonreveljen.

Men så masar jag mig upp, låter duschen väcka mig ytterligare och så tar vardagen överhanden. Det är faktiskt helt ok det med och det är skönt att fokusera på något annat en stund.

Häromdagen sken solen och Stockholm bröstade sig något fasligt. Vi konfererade i Vaxholm

och jag tog båten både dit och hem istället för att sucka i ringlande bilköer på motorvägen i rusningstrafik. Ett bra val, kunde jag konstatera, trots att blygrå moln under hemresan bäddade in allt i skymningsgrått mitt på dagen. Ett magnifikt regn piskade mot rutorna på S/S Norrskär, där hon stävade fram mellan öarna och jag kom på mig själv med att vara alldeles nöjd och glad över att befinna mig just där, just då.

En himla tur att insikten om att också Stockholm har mycket att erbjuda lyckas tränga undan längtan söderut för en stund – jag ska ju trots allt under överskådlig framtid tillbringa huvuddelen av min tid här.