Jag har snott rubriken från Karin Thunbergs krönika i Svd idag. Om hus som sörjer. Tomma, ensamma hus. Jag drar mig till minnes hur det kändes att kliva in i Murvelhuset första gången för egentligen inte alls så länge sen, trots att det känns som vi haft det hur länge som helst. Det var utkylt och luktade starkt av instängt rengöringsmedel. Lite ledset verkade huset och vi gick runt och öppnade alla fönsterluckor och ställde alla fönster på vid gavel, trots att marsluften var i svalaste laget. Ett klistermärke  i duschen, kvarlämnade ritningar på huset och trädgården och märken efter tavlor på väggarna skvallrade om ett liv som pågått här innan huset blev vårt.

Lite vet jag om familjen som bodde här förut. Svenska, som vi, med en dröm om sydfranskt liv förverkligat. Så blev det inte som de tänkt, mannen stannade ensam kvar, sjuk och trött och när också han var borta, växte trädgården igen och huset stängdes för livet utanför. Just detta skriver Karin om så fantastiskt fint:

Murvelhusets väggar pratar med oss och inger respekt. Nu är det våra stoppade möbler som tagit plats framför öppna spisen och varje gång vi är där mutas mer och mer utrymme in som vårt, våra lukter fyller rummen och minnen av det ljuvare slaget finns det redan gott om.

– Far varsamt fram med mig, verkar det ändå säga, samtidigt som det uppenbart trivs med att vara en stor och viktig del av människors liv igen. Lite malligt är huset rentav, nu när det förstått hur stor plats det fått i vår tillvaro och hur ogärna vi lämnar det för att åka tillbaka till vardagen i Stockholm igen.